Skidläger 2019-20

Upplev hur du flyter fram i spåret.

En hel helg i Orsa,Grönklitt. 5 skidpass i fantastisk miljö, fredag till söndag. Kom till Grönklitt på Torsdag eftermiddag/kväll. All inclusive. Den redan lilla gruppen kommer delas in i mindre grupper. Därför kommer vi kunna blanda skidåkare med olika nivå på lägret utan problem. Få tips som gör att du kan kan fortsätta förbättra din skidåkning under säsongen. Genomgång av skidpreparering med och utan glidparaffin.

PM och inbjudan kan du läsa här

Anmäl dig här

Skate 28 November – 1 December

Lär dig flyta fram i skate – på en helg. Nybörjare och intermediate. Kanske har du redan åkt nattvasan? Du bör kunna ta dig runt ett vanligt konstsnöspår i skate för att på bästa sätt kunna ta till dig innehållet under helgen. Du behöver inte vara snabb – det blir du under helgen.  

Klassiskt 12-15 December

För dig som vill utveckla klassisk skidåkning. Du åker redan skidor och vill få fart i spåret. 
– Du som inte åkt jättemycket tidigare kan få stor utveckling i din skidteknik under helgen. 
– Du som åkt tidigare, kanske till och med Vasaloppet kommer få en grundlig genomgång av din teknik. Bättre fart och energieffektivitet på långa rundan.  

Klassiskt från grunden 16-19 Januari

Favorit i repris. Vi går igenom klassisk skidåkning från grunden. Du kan vara helt grön eller “blåbär”, men även du som åkt endel kommer ha nytta av att gå igenom tekniken i ett lugnt tempo. Det är alltid till grunderna som även elitåkarna återvänder för att utveckla sin åkning.

Båtsläp blir kajaksläp under sommaren.

Jag behöver kajaksläp vid arrangemang. Senaste året har jag haft ett skriande behov av kajaksläp vid tre arrangemang i firman. Naven Surfski Meet (kommer igen nu 27-29 sep – anmäl dig!) och ”En Vågad Helg” i våras. Klubben (Västkust Surfski) behöver kajaksläp på både ”Vågryttaren” under våren och ”King & Queen of the Fjord” senare på hösten. Ett nytt kajaksläp kostar mellan 20-30.000 kr och begagnade mer än hälften av priset. De pengarna är roligare att lägga på en ny surfski i kolfiber.

Under semestern spankulerade jag förbi pappas båtsläp för sturpulpetbåt. Obromsat 80-släp för max 750 kg totalvikt. Noterade att det i grunden är exakt samma släp som också säljs som kajaksläp. Istället för kajakställning sitter det köl-rullar och sjösättnings-vinsch på en otymplig ställning nära själva kroken. Vi har styrpulpetbåten i sjön från tidig vår till långt in på hösten – då står släpet oanvänt. På vintern när båten står på land – då har jag inga stora surfski-arrangemang. Så, säsongerna överlappar inte. ”Jodå du får låna släpet” sade Pappa.

Båtsläp för mindre styrpulpet-båt söker sommarjobb.

Fortsatte spankulera runt detdär båtsläpet och noterade att köl-rullarna sitter ganska högt, men inte högre än hjulhusen med skärmar. Kajakerna måste ligga fritt ovanför hjulhusen på kärran. Då behöver man aldrig montera bort rullarna som sitter där för att sjösätta båt. I detta fallet betyder det att understa hyllplanet måste vara 20 cm ovanför den bärande balken. Lätt fixat. Dessutom mätte jag längden på släpet och konstaterade att det med god marginal är tillräckligt långt.

Den främre ställningen med vinschen skulle dock vara i vägen för kajakernas för, åtminstone för längre skis. Att varje år montera av ställningen med vinsch såg alldeles för knöligt ut, så jag lade undan iden.

Släpets data på Trafikverkets hemsida. 750 kg betyder att dragbilen måste väga minst 1500 kg, eftersom obromsat registrerat släp får dra max hälften av bilens vikt. Eftersom ställningen bara väger cirka 50 kg, kan man lasta mer än 500 kg surfski. Det är ca 33 kg styck, och en surfski väger bara 9-15 kg. Någon övervikt kommer vi aldrig i närheten av. Bakre ljusrampen med nummerplåt kan skjutas ut cirka en meter, så vi kommer behöva flaggor för utskjutande last.

Några dagar senare såg jag en bild på ett kajaksläp med två lodräta bärande stödstänger per ställning. De kajaksläp jag hittills sett har alla haft en grov lodrät stång i mitten och fyra stänger som korsar, med hyllplans-armar på cirka 1 meter åt båda sidor. Där kan man lägga två kajaker eller en vanlig canadensare. Modellen med två stående stänger kan inte lasta stora canadensare (tävlings-C1 och C2 ska dock gå fint) och man måste lasta 8 av 16 kajaker bakifrån. Det krävs därför stora utrymmen för att lasta, minst 15 meter i längd, men det är sällan ett oöverstigligt problem. Kajakerna som lastas bakifrån kommer då surras mot en lodrät stång som inte är i mitten av släpet. Hej hej, så kan man ju göra, och låta dendär ställningen med vinsch sitta kvar hela året, den är ju inte ivägen då. Fören på en ski eller kajak kommer inte vara nära mitten av släpet och vinschen ändå. 

Ritningen – kanske inte snyggast…..
Flera detaljer blev ändrade i verkligheten. Bl.a krysstagen som kryssas åt andra hållet för att bättre avlasta tyngd från övre hyllorna och de böjande krafterna på botten- röret.

Ringde runt till olika stål-handlare och smidesfirmor. Ingen räknade på det, men baserat på beräkningar för liknande konstruktioner och standard inom smidesbranchen (ja, det kallas ”beprövad erfarenhet” när rådet kommer från ett proffs) fick jag mycket samstämmiga rekommendationer. Samtliga rekommenderade att bygga ställningarna i varmgalvaniserade fyrkantsrör 25×25 och med minst 2 mm godstjocklek. Fick rådet att borra och montera med M8-bult istället för svetsning. Jag räknade ut att ställningarna kommer väga cirka 50 kg totalt. Beställde 6 st rör 25×25 på 6 meters längd och rätt bultar.

Jag hade mätt balkarna på släpet och fick ett mått för u-bultar att fästa ställningen på släpet med. U-bultar verkar vara en djungel och det kan vara svårt att hitta rätt dimension. Var ett tag inne på att lösa det hela med hjälp av gängstång, plattjärn, brickor och låsmuttrar. Till slut hittade jag ändå perfekta U-bultar på nätet. När jag tog emot dem på posten upptäckte jag att de hade skickats från England.

Såhär ser ställningarna ut. Notera krysstagen längst ner mellan understa kajakhyllan och det bärande fyrkantsröret längst ner, det som ska ligga mot släpets bärande balkar. Krysstagen behövs för att ställningen inte ska vika ihop sig åt höger eller vänster i en kurva.

Det tog cirka 1,5 timmars arbete hemma i carporten att kapa rören och fasa av grader mm. Om ett proffs hade jobbat i en verkstad hade det troligen tagit mindre än en halvtimme. Jag använde en vanlig vinkelslip med metallkapskiva och en liten träregel att lyfta upp godset från asfalten med. Utmätning och borrning av alla hål tog cirka 2 timmar. Jag körde med min vanliga borrmaskin och ett nytt 8mm borr. Det räcker gott och väl. Borret gick ganska lätt genom metallen, ner i träregeln. En gång touchade borret asfalten och då var jag tvungen att byta borr direkt.

Kapade ändavslut sprayas med ”kallgalv” som oftast heter zinkspray. Här har hyllplanet fått ett stopp så att remmar inte glider av hyll-stängerna. Två muttrar och 10 cm gängstång, m8 och silvertejp.

Montering med bultar tog cirka 2 timmar. Det var nu jag kapade och borrade kryss-stängerna så att ställningarna blir helt raka och stabila i sidled. Mätte in sista hålet för kryss-stång genom att borra det på plats när ställningen är helt rak.

Sedan var det bara att klä in ställningen med rörisolering och klippa till en gammal filtmatta så att skrovet på surfskin glider mjukt när lastning sker bakifrån. Jag monterade också stopp för remmar. Allt detta tog cirka 3 timmar.

U-bult av rätt dimension kan vara svårt att hitta. Jag beställde från England.

Det var först när jag monterade ställningarna på släpet som jag kapade och sågade de övre längsgående stängerna. Köpte även fyra spännband för kryss-stabilisering av hela ekipaget mot krafter framåt och bakåt.

Spännband som kryss-stabilisering.

Materiallista

  • Varmgalvaniserade fyrkantsrör. 25x25x2mm. 35 meter.
  • U-bult i rätt dimension som går runt bärande balk + ställningen.
  • Bult varmgalv M8 60mm 26st
  • Bult Varmgalv M8 90mm 4st
  • Låsmutter + bricka varmgalv M8 48st
  • Gängstång galvad M8 1,5 meter
  • 4 st spännband 1000 kg för kryssband.
  • 22 meter rörisolering för rör med diameter 28 mm.
  • 300 buntband 25 eller 30 cm.
  • Filtmatta 1kvadratmeter
  • Silvertejp till att tejpa ändar för gängstång till surrningsfästen. Halv rulle.
  • ”Kallgalv” zinkspray för alla kapytor (rostskydd).

Total kostnad är cirka 3500 kr för allt material. Arbetstid cirka 15 timmar inkl ritning, planering, inköp.

Endast enkla verktyg behövs, som de flesta redan har där hemma.

Vore roligt om fler börjar använda sina båtkärror som kajaksläp. Jag tänker kanske mest på klubbar, som ofta har behov av flera kajaksläp. Kanske en medlem har ett båtsläp som bara dräller där hemma hela den varma säsongen. Båtsläp är ju oftast tillräckligt långa för att fungera bra som kajaksläp.

Att paddla Dalslands Kanotmaraton +, 2019

Pang, där gick starten. Bara att trycka på och låta frekvensen vara hög. Var ganska nära några av elit-killarna på startlinjen, men de bara drar ifrån. Kan kanske, kanske paddla så fort, men inte när vi ska köra 55km. Var ändå uppe i 190-puls en stund, och jag maxar 196 på skidor skate, de två bästa dagarna varje vinter. I paddling har jag maxat 192 slag/min, så jag fegade inte och detdär är tecken på att jag hade en bra dag. Nöjde mig först med att hänga några K1or på häckvåg i 13-14 km/h. Måste köra mer intervall, för att bättra teknik i maxfart. Och så detdär med syreupptagningen……

Snart start. Ja, det regnade ganska mycket, men i kajaken märker man inte det. Har inget minne av regn förutom innan jag sjösatte .
Images by Marie

Nu gäller det bara att hitta rätt våg att hänga. Inte en chans att jag borrar själv utan häng-våg när jag redan ligger på bristningsgränsen. De snabbare K2orna blev också svåra att hänga, men jag hittade en Polack i racinglåda som nästan hänger med gruppen framför – verkade vara landslagströjan, men stabiliteten var inte landslagsklass, och vågen är bra i flera km. Tar sedan rygg på en K2 som kommer bakifrån lite snabbare och jämnare tempo. Efter några kilometer var det krig om platsen bakom K2an och jag var lite för snäll och orutinerad där. Hade absolut inte släppt ett bra häng lika lätt om det varit en skidtävling. Får ta och hänga närmare så att jag inte lämnar utrymme att sno vågen. Var har jag kompisarna då? Jo, Filip och Anders är i klungan på vänstersidan. Bjarne hade en bättre start och har varit i den främre klungan hela tiden, men de andra ser jag inte. Lite byten av häng-vågor in mot lyftet, och jag är strax bakom Anders, Filip och Bjarne. Yes, det gick bra att få upp skin på axeln och skönt att få springa lite, det är ju det längsta lyftet på 390 meter nu direkt – men vad gör alla? – de som just högg som påtända skogshuggare med paddeln börjar plötsligt fin-promenera. Arrangörerna varnade ju för brant backe, men….. – Nej, vad sjutton  jag joggar väl ikapp Filip där framme. Blir snabbt piggare av att jogga och använda andra muskler. Det går bra nu. Då händer det – jag välter på väg ner i skin vid bryggan. Sumpar nog 20 sek, men har ändå bättrat min placering betydligt jämfört med före lyftet och jag har syresatt mig bättre.

Strax efter första lyftet får jag paddla hårt för att hänga med. Ja, det är jag i Borås SKs röda tävlingsöverdel och svart-grön #nordickayaks #nitro60
Foto: Images by Marie. Det går att köpa bilder från Marie via fb-länken.

Väl uppe i båten kommer jag ut från första lyftet längst bak i en stor klunga. Alla i klungan var före mig in till lyftet. Nu går det fort igen, runt 12km/h, så jag fokuserar på att bara hänga den som är näst sist i gruppen. Filip är uppe och drar där framme och det blir mer som två led än en klunga. Ledet spricker efter 2 km och farten längst bak minskar till cirka 10,5 km/h. Tappar mot kompisarna där framme – oskön känsla. Tanken att gå ikapp gnager nästan hål på mig. Nej – det kostar för mycket skriker hela kroppen. Tempot är lugnt för mig på en bra våg bakom en ganska bred motionskajak. Gruppen framför är klart mer än en minut före nu, kanske två minuter. När jag allvarligt börjar tänka på att gå upp och dra, hör jag paddelkommandon bakom mig. Yes – kan det vara K4an som jag sprang förbi i lyftet? Jodå, jag kan gå in som andra båt bakom K4an. Bättre våg och klart snabbare. Nu är vi mitt på Svärdlången mellan lyften. Vi kommer ikapp en K2a med cirka 3-4 km kvar av Svärdlången. K2an lägger sig på K4ans sidovåg snett framför mig. Jag kniper direkt tillfället utan att tveka en millisekund. Trycker mig fram på maximal kraft till K2ans häckvåg. På andra sidan K2an ligger en citius 44 på sidovåg och visst får jag nytta av den kajakens sid-våg också. Befinner mig helt plötsligt på en s.k. “diamantposition” med förstärkta vågor från K4an snett framför. Kan man tänka sig en bättre position? Jag får 3-4 km där, in mot lyftet i Skifors. Behöver bara peta lite med paddeln och visst tar vi in lite på gruppen framför. Käkar lite banan, dricker sportdryck och mår som en prins där på diamant-plus-vågen. Uppskattar att jag lyfter cirka en minut efter Filip och Richard, lagom mätt, otörstig, pigg. Jag har paddlat på våg och haft en bra resa hela vägen.

Snabbt upp med skin på sandstranden för lyft 2 av 3. Två snabba muggar sportdryck med skin på axeln och jag rusar ner mot ilägget på sandstrand. Tar in mycket på dem där framme under hela lyftet och hinner ändå dricka så mycket som kroppen klarar att hantera. När jag kommer till stranden rapar jag stort och ser Filip och Rickard paddla hårt. Jag är nog 150 meter bakom när jag kommit i båten och kan börja trycka. Pigg, och märker att jag kan komma ikapp. Det tar 3 km med hård paddling att komma ikapp eftersom gruppen framför tog det lugnt vid lyftet och nu har bra fart. Rushen vid lyftet var ändå en bra satsning för mig – tog in mer där än i paddlingen efter lyftet. Rushen på 3 km tog nog mindre kraft än att gå med från början. Vilket tokbra flyt jag haft. Bakifrån ser jag att Rickard hänger med huvudet. Det blir en max-ansträngning för att komma in på våg. Ja, det ser nog ut som att jag är snabb och pigg för Richard stönar lite när han ser mig och får samtidigt en glimt i ögat. Gruppen består nu av tre singlar och en K2, med Filip 20 meter framför. Kul att vi är tre Västkustare med likvärdiga båtar i samma klunga. Jag har samåkt till Dalsland med Rickard och delat hotellrum med Filip. Ligger på våg bakom K2an och kan återhämta mig lite i en till två kilometer. Ute på Västra Silen ska det enligt prognosen börja blåsa mer, rakt i ryggen, och sjön är större än Svärdlången. Vi har fantiserat om att få surfa på snabba lättsurfade sjövågor där. Rickard och jag fantiserar vidare där längst bak i gruppen. Ganska snabbt börjar vinden bygga upp små vågor och det blir mindre fördelaktigt att hänga. Vågorna blir snabbt bättre och det börjar närma sig surf-storlek. Plötsligt bromsar K2an tvärt framför i en lite större våg – då är det bara att svänga ut och fånga första surfen med en halvmeters marginal till K2an. Killen i K1 bredvid Rickard ropar “surfski-vågor”. Rickard och jag jublar. Fransmännen i K2 svär och ropar till varandra att ändra kurs för att gå närmare strandlinjen. Hör ord som ”beach” och ”merde” där bak.  

Rickard i helvit och Filip i vit-grön surfski verkar snacka medan de drar hårt och jag har precis släppt, ute på Svärdlången.
Foto: Images by Marie

Vi surfar och länkar 6 km i runt 12 km/h i snittfart. Långsamma vågor trots en ökande vind. Vi passar på att ta det lite lugnt utan att paddla sådär hårt. Hellre tajma vågorna rätt. Jag uppskattar det till cirka 6-8 m/s och jag kallar vågorna för ”gulle-surf-plus”. En gnutta större än perfekta nybörjarvågor. Efter att jag fyllde sittbrunnen två gånger i framförvarande våg (Nitro 60 är klart snabb alltså…) hittar vi alla tre timing i vågorna och det gäller verkligen att inte trycka på för tidigt, för då går fören rakt in i nästa långsamma våg. De som sitter i K1 måste ta det försiktigt i sådana vågor eftersom nosen på en K1-racer lätt borrar sig djupt in i framförvarande våg och då kan man fylla båten snabbt om kapellet sitter lite löst. Jag tror inte att elitpaddlarna har några som helst stabilitets-problem med dessa vågor eftersom jag själv har surfat sådana vågor med min x-lancer hemma i Viaredssjön. Vi som sitter i surfski kan tajma vågorna lite snävare och länka fler vågor. Vi såg ganska många som gick in och paddlade nära land. Jag blev förvånad att tekniskt mycket fart-effektiva kanotister inte behärskade dessa ganska lätta vågor. Filip fick ett litet försprång när vågorna minskade, och Richard gick in bakom mig i plattvattnet med 4,5 km kvar till Gustavsfors. Filip segar ifrån och är en minut före mig och Rickard in i Gustavsfors, det tredje och siste lyftet.

Tackar dessa herrar för fint häng. Diamant-våg-plus.
Images by Marie

Jag måste rulla av skin, upp på bryggan, för jag har blivit stel sista kilometrarna. Joggar igång och får fart efter ca 30 meter. Rusar sista 100 med ganska mycket publik, fram till drickastationen och kommer nästan ikapp Filip. Häller i mig – ja, halsar – 2 muggar sportdryck, en gel och två vatten. Lämnar stationen samtidigt med Filip. Jag märker att jag har stor nytta av min erfarenhet från langning på skidor. Snabb i kontrollen igen. Återigen har jag fått syretillförsel i kroppen under lyftet och glad att ha sällskap. Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att hålla så bra tempo som möjligt. Vi har minst två timmar på Lelången nu. När vi svänger ut på den öppnare delen av sjön kommer vi ikapp dem som precis startat den korta banan. De flesta går mycket nära land och ingen av dem förutom några snabba SUPare ser ut att trivas med vågorna. Vi blåser förbi dem och tar en rak kurs längs strandlinjen. Jag har tänkt gå kortaste vägen, men Filip håller några grader längre åt vänster/öster, så vi förlorar den direkta kontakten. När vi åter kommer in i samma linje efter flera kilometer, så skiljer det ett par båtlängder till Filips fördel. Då har vi båda spetsat in oss på en bekant SS2 några hundra meter framför. Vi genskjuter dendär bekanta silhuetten som gått in lite tidigare i relativ lä från en udde. Vi vet att det är en båt som går tryggt i vågorna och som håller ett jämnt tempo. Därmed hade vi skaffat oss bra häng bakom Jenny och Camilla från Malmö i cirka 4 km. Vi passerade en junior-tjej i lägsta och snabbaste sortens K1 och hon satt mycket rankt. Kajaken var så låg att hon hade vatten som slog in runt midjan på varje våg. En km före den sista frivilliga kontrollen kommer en rödnosad V12 (surfski) upp bredvid mig i hög fart. Jag bestämmer mig snabbt för att försöka hänga även om fartskillnaden är stor. Måste ta i max för att accelerera, och lyckas fånga in honom, precis när jag passerar Jenny och Camilla under höga rop och en massa stoj. Fattade inte därute om de bara hejjade eller ville att jag skulle dela vågen bättre med dem. I mål berättade de att det bara var kaffe vid frivillig-kontrollen de satsade på just då 🙂

Jenny och Camilla på platt vatten. Tackar för draghjälp i motvindsvågorna, alla hejjarop och för att ni finns!
Images by Marie

Upptäckte till min stora förvåning att Filip inte hade hängt på, så nu var det bara att bita ihop och fortsätta hänga dendär V12an (som visade sig vara förbundskaptenen i maraton, Danny Hallmén). Med ett nödrop kunde jag hänga cirka en km innan jag tyckte att Danny tog en omväg. Körde min linje och passerade snart Fredrik Wangler som inte paddlade så som jag brukar se honom. Ja, jag ser honom bara i starten, bakifrån på surfski-tävlingarna…… I mål berättade han att det var problem med pumpen och att han var tvungen att bromsa för att inte ta in vatten – jodå, det var tydligt. Danny kom så klart ikapp igen, men nu hade jag inga krafter att svara på ett såntdär maraton-ryck, utan släppte direkt. Jag kom ikapp Hanna Höij och jag försökte svänga in lagom snävt framför så att hon skulle kunna ta min våg. Det är dessutom lite mindre kraft i vågorna alldeles bakom. Jag misstänker att hon hade liknande problem som Fredrik. Såg senare att hon var nästan 9 minuter före mig i Gustavsfors och Fredrik ännu längre fram. Undrar hur många gånger de stannat för att tömma? Danny stannade när vi passerade en grön K1 som gått in till en brygga. Säkerhetsbåten hade redan satt kurs mot den gröna båten, så jag fortsatte. Jag gissar att Danny hjälpte Emilie Rosenkilde att tömma, så jag fortsatte i mitt tempo. Började gå lite tomt på energi med 7 km kvar och funderade på att stanna en halvminut för att trycka in en gel och dricka från cykelflaskan. Hade ändå bra fart och beslutade att fortsätta utan att stanna. Hade varit noggrann med maten senaste dagarna och även kompletterat med Vitargo Carboloader två senaste dygnen. Jag vet att den laddningen hjälper mig mycket på slutet. Både Danny och Emilie susade förbi och jag följde dem snart som prickar på sjön längre fram, ända in in mål. Båda har en högre grundfart än mig, så det var bara att acceptera som normalt. Fick kämpa sista biten, men jag höll farten och tjänade därför på att inte stanna för att tanka kroppen.

Sååå gött att äntligen komma i mål och slippa trycka, trycka, trycka.
Images by Marie

Jodå, jag fick ut alla mina krafter. Hade ett helt gäng sjukvårdare och mål-service-funktionärer kring mig första minutrarna efter målgång. Filtar och full uppmärksamhet. Halsade det mesta av sportdrycken från cykelflaskan, liggande på bryggan medan arrangörerna lyfte upp Emmas Nitro. Kom ganska snabbt tillbaka till livet igen och kunde möta kompisarna som kom in på ett löpande band. Vi huttrade och åt het soppa medan vi gick igenom loppet tillsammans. Skrattade, skojjade, kramades och drack varmt kaffe. Alltså konceptet med soppa direkt vid målgång hade varit perfekt med 25 grader och sol, men nu i 15 grader var det mest bara kallt och soppan blev svårt att få i sig. Efter en bra stund kom vi äntligen iväg till duschen.

Motionärernas prispall.
Foto av Rickard Brankell.

Richard var väl inte helt överlycklig av att vänta 1,5 timme i Bengtsfors för prisutdelning. Vi hängde på sibylla, åt plus-meal och ljög om det ena och andra. Det var lite roligt, men kändes konstig att ha prispall i motionsklassen. Det som är konstigt för mig är att det faktiskt är olika klasser för elit och motion, något som skiljer från exempelvis Vasaloppet. Den skillnad som gör att det måste vara skilda klasser är utrustningskraven, där eliten måste paddla en max 520 cm lång kajak, med traditionell sittbrunn. Jag har stor respekt för dem som paddlat någon av de snabbaste K1-racerna, med kapell och pump denna tävling. Samtidigt funderar jag på vad som vore bäst för sporten. Tror att ett slopat krav på traditionell sittbrunn i maraton vore positivt för sporten. Det tar trots allt tid att sätta på kapell(kjol) och helt tätt blir det sällan. Det har cirkulerat rapporter om sjunkna båtar och folk som fått simma iland med vattenfyllda kanoter. Jag vet inte vad som stämmer av dessa rykten. Ryktet att det skulle ha blåst 20 m/s i norra Lelångt kan ändå rakt av dementeras med ett asgarv.

Om flera i elitklassen kom till start i maraton-racer med sit-on-top skulle fler motionärer direkt acceptera en sådan båt. Idag finns åtminstone två sådana konstruktioner på marknaden. Carbonology Feather och Nelo Viper 46, två olika skrov i olika segment.
Med en internationell regeländring är jag övertygad om att tillverkarna skulle börja ta fram surfski-liknande sittbrunnar med möjlighet till justering av sitsen. Tänk den framtid där motionspaddlare kan börja ge sig ut med snabb kajak på lite öppnare sjöar mer obehindrat. Nelo 46 Ski har visat motionskajakerna vägen ut på havet. Dags för kanotsporten att släppa strandkanten.

Jo, jag var nog ändå lite trött efter loppet. Vet inte om det var två eller tre gånger jag körde fel på vägen hem. Hade helt klart varit bättre att stanna ytterligare en natt och varit med på MKKs kräftskiva.

Brons-gänget. Jenny och Paula från Malmö med brons i K2 Dam. Groupie-foto av Paula tror jag. Snott från Jennys fb utan att fråga.

Läckö Kajakträff – Medvindstur

Jobb och familj är två viktiga delar av livet, ja, viktigare än både surfski och skidåkning. Denna helgen blev det därför till att prioritera bort SM i surfski i Malmö. Attans, det hade jag verkligen velat vara med på. Camilla har lagt ner sin själ och ett års fritid i att få till arrangemanget på topp.

Istället åkte familjen till stugan vid Naven för att börja semestern. Jag kunde vara med som ledare på en medvindstur på Läckö Kajakträff. Planen var att det skulle blåsa SV 5-7 m/s och att vi skulle paddla från Hindens rev till Naven.

Vilken fin tur vi fick. Det blåste SV som planerat och cirka 8 m/s och de flesta vågor var cirka 50-60 cm, men på slutet när vinden ökade lite till 10 m/s, så var några vågor över en meter höga. Framförvarande kanotist syntes inte alltid. Jag ropade ”Paddla” och ”Lugn” för att någon av de fem kompisarna skulle tajma vågorna och komma in i framkant på vågorna och skjuta iväg på en surf. Javisst fick alla (tror jag) känna dendär känslan när man bara flyger rakt fram i en brant nerförsbacke, mot nästa surfvåg, och nästa. Jag blev åter påmind om hur svårt det är att hantera en cirka 55 cm bred kajak, på 23-26 kg, utan roder. Det blev tydligt för alla hur otroligt svårt det är att ha full fart framåt och samtidigt ha maximal styrverkan med en sådan kajak. Den styrs bara genom kantning och styrtag. Det duger ju liksom inte att bromsa sig in i en surfvåg.

Det blev en avancerad logistik-lösning på slutet av turen.

Vi upptäckte alla att vågorna är bättre någon kilometer längre ut och att vi inte hade helt raka vågor någon gång på hela den 22 km långa sträckan mellan Hindens Rev och Naven. Det fanns alltid vågor åt minst två olika håll, trots att kusten är ganska rak i flera mil.

Vi fick anledning att använda alla möjliga räddnings och säkerhets-tekniker som jag inte gjort på flera år sedan jag bytte från havskajak till surfski. Hittade lösningar för att inte skada lite tunnare laminat i min surfski.
– Tömma kajak genom att vända den upp och ner, 90 grader ut från min egen. Lyfte upp stäven på låret – Check
– Kamraträddning gör vi ju rätt ofta även med surfski, men va sjutton – Check – Det blev fler varianter än vanligt.
– Bogsering med lång lina. (Jag bogserar alltid med kort lina eller bara en fot i kompisens sittbrunn.) Trodde inte att det ens var möjligt att bogsera med lång lina i vågor, men det kräver 2 hjälpare där en stabiliserar den som behöver hjälp. – Check
– Gräva djupt i fikalucka efter saftflaska. – Check.
– Ta iland sjösjuk kompis. – Check
– Bogsera hjälpsam kanotist med styrpulpetbåt. – Check

Det var en trevlig avslutning av Läckö Kajakträff för min del att äta grillbuffé, titta på Dubside som rollade med tegelstenar och utan händer. Detdär med roll verkar ju helt onödigt ur ett strikt paddlingsperspektiv, på det sätt jag gillar att paddla. Men, det kan säkert vara roligt för dem som kan och uppenbart användbart i fors, och vid rockhopping. Det är ett fantastiskt kulturarv och sjukt imponerande. Två av de nyfunna kompisarna från medvindsturen var med vid middagen/rolluppvisningen och jag träffade Katinka från Kanotförbundet som jag haft lite kontakt med på mejl och telefon tidigare. Paddlingen i all ära, det är alla nya bekantskaper och vänner jag får med min paddling och skidåkning som är det bästa. Tack gänget för en trevlig tur!

Helgen avslutades med en riktigt fin kvällstur vid Naven, häng med på en del av sträckan:

Många vågor är för snabba för att hänga med direkt, missar därför någon riktigt bra i klippet. Inte riktigt på hugget….. Dessutom ska vi åka i riktning vänster om alla öarna, så jag släpper medvetet flera vågor som är i fel riktning.

En Vågad Helg – En Lyckad Helg

”Ett rejält steg i förmågan att hantera vågor” – Det var ambitionen vi började med. Ja, som alltid vill vi ha trevligt, hitta nya vänner och äta gott. Vi ville ha en bra helg med bra väder!

Efter mycket planering och förberedelser var det äntligen dags. Emma kan ju sin fjord – så valet föll på att vara vid Orreviken/Sönnerbergen. Naven blev reservort. Prognosen såg bra ut och man kunde lukta förväntan i luften.

Folk droppade in över en kopp kaffe i stugan – bästa tänkbara start på helgen. Alla var som väntat pepp på att paddla direkt. Dyningar rullade in från havet och visst var det lite vindvågor från sydväst också. Emma och jag var spända på att se om alla kunde göra reentry tillräckligt bra. Lite dramatik i samband med en reentry. En roderaxel böjdes, men den byttes snabbt ut. Annars blev vi mycket nöjda med det vi såg. Vi övade micro-brace och kamratbogsering innan vi sökte upp mindre vågor att fånga och länka. Några började direkt knäcka koden att fånga våg. Emma tog med en grupp ut till ”Häxkitteln” och den kokade ganska kraftigt.

Falaffel med Emmas alla goa tillbehör satt fint och Emma gjorde en genomgång av vågpaddlingens ABC.

Emma beskriver olika vågor och hur man paddlar på dem.

Eftersom vi vill att alla lär känna alla under helgen och även uppleva samarbetet i surfski-världen, så ingår det att dela på bl.a matlagningen. Visst serverades det sill till gröten, men även hemlagat äppelmos och visst blev det en stadig frukost. Nördigt surfski-snack varvades med utvikningar om sous vide och flytande kväve.

Dagens första tur började nere vid vattnet vid stugan. Planen var att paddla till Gårda Brygga vid Ölmanäs, på andra sidan Kungsbackafjorden. Några hade bytt till en stabilare ski. Det visade sig att sidvågorna var svårare än vi hade förutsett, så vi fick ta en vilopaus och utvärdera våra möjligheter. En deltagare valde att gå iland innan vi kom till Hållsunds Udde och jag följde med 4 km in till närmaste stand med bilväg. Vi kunde minisurfa nästan hela vägen in till bussen och vi övade paddel-teknik. Pappa Bosse som körde minibuss med kajaksläp fick vända tillbaka och hämta. Planen vara att deltagaren skulle lägga i igen vid Gårda Brygga och möta oss andra där vågorna formeras lite jämnare.
Jag kom ikapp gruppen ungefär halvvägs mellan Hållsunds och Gårda Brygga. Hann skrika mig hes när vi sökte surf och länkning. Tajmingen är inte alltid självklar och visst är det bra motion att maxa paddeltrycket för att länka snabba vågor. Vi fick ta flera raster ute på vattnet. Lägg ett ben i kompisens sittbrunn, luta sig tillbaka, ta fram en banan, dricka lite, luta sig bakåt – sen på’t igen.

Paddeltekniska grunder för stabilitet och fart.

Lunchen är som sig bör på ett downwindläger matsäck som plockas i samband med frukost. Till det hade vi kokat soppa och fixat kokta ägg. Lite kaffe och vila toppar upplevelsen och det var några som slocknade i minibussen på väg till starten av eftermiddagsturen. Vi höll ihop gruppen hela eftermiddagsturen och körde flera övningar i downwind. Roligt med övningar som alla kan utmanas med. Själv blev jag så uppslukad av en övning att jag välte, helt ofrivilligt. Får skylla på att jag lånat en ski som saknar dendär sista slutstabiliteten som jag är van vid. Det var en Nitro 60 i kolfiber jag testade och den var verkligen responsiv och trevlig. Första känslan vid bryggan var, – oj vad stabil den är. Den är inte så topprank som min Zest, men jag vande mig aldrig riktigt vid bristen på slutstabilitet, även om känslan blev bättre mot slutet. Men, vilken lätt-svängd båt! Ja, det kändes som en lite mindre stabil variant av min gamla squall som jag saknar ibland. Kan ändå konstatera att jag trivs bra med min Zest fortfarande. När det krävs så använder jag slutstabiliteten för att komma igenom stök och för att komma över vågtoppar som inte alltid vill samma sak som jag……. Ja, jag är redo att börja elitski, men då kommer det krävas två skis.

Kvällen avrundades i nya fina pedant-byggda bastun och en fantastiskt väl tillagad torsk med färsk potatis. Sannerligen ingen brist på matlagningskompetens i denna gruppen. Imponerad. Jag svängde själv snabbt ihop en hallonpaj, funkar alltid, även om viss snits saknades på den. Toppade pajen med snabbmarsan, vilket också sällan misslyckas. Vi hann med några videoklipp på olika surf-vågor, analys av det och sedan somnade alla ovaggade.

Enligt prognosen skulle vinden öka något och vrida lite, till en ren västlig vind. Då är det ju helt rätt att åka några mil för att komma till Älgis, alltså Älgöfjorden, som också kallas Marstrandsfjorden. Uppdraget för gänget var nu att jobba med att länka mer aktivt. Och vilka vågor vi fick. Flera knäckte koden att använda farten ut från en våg till att tajma nästa våg. Så gött att se att vi lyckats med målet för helgen.

Vågorna på Älgöfjorden.
Enda malören denna dag var att jag lyckades krocka med Anqi så att en liten kåpa från självlänsen på min ski fastnade i skrovet på Emmas helt nya Boost LV. Attans. Detdär måste fixas på ett snyggt sätt.
Lärdomar:
1. Håll minst två båtlängder avstånd i sidledd vid surf på bra vågor.
2. Träna på att snabbt dyka, mitt i en surf, vid risk för krock. Det har inte jag gjort.
3. En liten rulle super-duct-tape eller gorilla-tejp i fickan är guld värt. Hade kunnat laga en betydligt större skada därute. Det går fint att tejpa medan man flyter på flytvästen. Ja, det fäster bra trots att det är vått.
4. Surfa vidare och njut.
2 nöjda kanotister efter runda nr 2 på Älgöfjorden.

Sammanfattningsvis:

  • Ett rejält steg i förmågan att hantera vågor – Check
  • Nöjda deltagare som uttrycker det – Check
  • Nya Vänner – Check
Teamfoto från söndagens först downwind på Älgöfjorden. Tyvärr var en tvungen att avvika pga jobb. Fotocred: Vår Egen Chaufför & Allt i Allo.

Både jag och Emma har upptäckt att fullt fokus på vågor och teknik gör oss bättre där ute. Vi ses på nästa Vågade helg. Ett downwindläger upplagt som en kurs.

Favoritspår – Elitspåret i Grönklitt

En lagom utmaning för de flesta motionärer!

Ja, elit är helt fel benämning på spåret. Jag tog ut en grupp på skidlägret – ”klassiskt från grunden” på en del av spåret och det var mycket uppskattat av flera nybörjare. Tog avtagsvägen från konstsnöspåret och åkte i den småkuperade terrängen bort till vägspåret. 

Håhär bra är elitspåret från avstickaren längst bort på konstsnöspåret, hela vägen till vägspåret.

Djungeltrumman säger att Tommy Limby byggde spåret för att motverka skating. När spåret byggdes i början av 80-talet var det högre och brantare stigningar än det mesta. Tanken var att det skulle kräva fästvalla i långa branta stigningar. Redan första tävlingen i fri stil fick spåret mycket beröm för att det är fantastiskt fint att skejta på. Det sägs att Gunde kom fram och tackade Tommy Limby personligen för det fina skatingspåret. Vad som är sant vet jag inte, men det är en bra historia och det beskriver karaktären på spåret. Med dagens mått så är spåret platt och lätt för att vara ett tävlingsspår för elit. Dagens spår är något förändrat eftersom björnparken byggts ut till en stor rovdjurspark.

Motionären som ska åka elitspåret i klassiskt rekommenderas att ha bra fästvallat. Spåret är fantastiskt även i klassiskt och det kan vara en teknisk utmaning att gå rakt uppför backarna i diagonal. Med bra fäste klarar många detta och det är en stor upplevelse att vända sig om på krönet och ödmjukt beundra den egna prestationen att åka diagonal uppför i spåret. För att inte behöva saxa krävs god teknik med bra tyngdöverföring och timing. Ett perfekt spår att förbättra diagonalåkningen i.

I skate får du tillfälle att gnugga tvåans växel på båda benen. Spåret har en fin harmoni i skate, med kurvor och krön i fin skog.

Spåret börjar vid skidstadion och hela konstsnöspåret är del av elitspåret. Därefter kommer en sträcka fram till vägspåret som är mycket lättåkt för att vara ett tävlingsspår och här kan de flesta åka utan problem. Denna sträckning borde vara basen i ett eget spår för motionärer. Mitt tips är att skylta upp ett sådant spår med start på stadion. Börja åka konstsnöspåret och sväng av med Elitspåret och följ Elitspåret 10 km. Åk fram till vägspåret korsas och sväng vänster. Kör till starten av Böllingmyren och följ milspåret (till vänster) hela vägen tillbaka till stadion. En mycket fin runda som jag åkt många gånger.

Efter att vägspåret korsats så börjar spåret bli mer kuperat. Här börjar de långa stigningarna och spåret blir mer konditionskrävande. Den som vill köra intervaller och blanda med att träna utförsåkning kan snurra runt vid tjäderbackarna. Spåret går inte rikitigt ihop, men det går bra att köra de kortare slingorna och åka några meter i skogen för att kunna köra flera varv, som vid intervaller. Efter tjäderbackarna är det flera tyngre stigningar och ganska enkla nerförsbackar fram till börnparkskarusellen. Ofta hör man barn från blåbärsskogen där ute i spåret.

I Björnparks-karusellen sållas agnarna från vetet. Du som vill ta det lite lugnt kan gena genom skogen cirka 30 meter. Det är ofta ett litet spår där folk genar för att slippa den tuffaste delen av elitspåret. Ja, björnparks-karusellen förtjänar namnet – elit. Här finns utslagsgivande uppförsbackar och en utslagsgivande nerförsbacke där den som står på kan tjäna mycket tid mot den som sladdar och plogar.

Nerförsbackarna då? Jo, det finns två riktigt roliga nerförsbackar och några till som kan kräva viss balans. Men, du som inte brukar få dåndimpen ute i skidspåret har ingen anledning till oro. Nerförsbackarnas svårighetsgrad beror helt på föret. I isföre kan motionärer behöva ploga eller sladda i vissa kurvor. Visst, om det är isig snö kommer inte alla trivas i de delar av spåret med snabbast nerförsbackar. Men, när föret är mjukt och trögt kan alla som behärskar plogning ta sig ner.

Grönklitts bästa nerförsbacke.