Läckö  -Lidköping Surfski Race

Det blev precis de vindar och vågor som jag hoppats på – och – shit vilken fin helg vi hade.

Som arrangör av en surfskitävling tittar man på väderapparna så fort man kommer inom 10-dygns-prognosen. Morgon – lunch – efter jobbet – innan man somnar….. Drömmer om Nordlig vind för att paddla från Läckö till Lidköping med vågor ända från Karlstad att jaga, och en två mil slång sträcka där det grundar upp hela tiden. Det var dock tydligt sedan ett par veckor att det blir Väst eller syd, som vanligt, och jag var glad för utvecklingen av sporten att det blev just den vind vi fick. Cirka 8 m/s med Sydvästlig riktning. Det ger möjlighet för dem med mindre erfarenhet av vågor att paddla närmare land, i långsammare vågor och lite mer vindskyddat, samtidigt som medvindshundarna kan paddla längre från land och söka de största vågpaketen att jaga.

Skepparmöte och NLT var på plats.

Målet med helgen var att erbjuda en bra bana för både tävling och downwind, och att alla skulle trivas och ha roligt – för då får även jag skojj. Jag var grymt nyfiken på de lokala downwind-paddlare från Skaraborg som nu börjar ge sig till känna, och såg verkligen fram emot att lära känna dem. Det började lite tråkigt med att Fredrik som bor vid Fästaviken meddelade att han inte var i form för att tävla och inte hade tid för dw på söndagen. Men han erbjöd följebåt. Superbra! Det skulle visa sig att det var bra att ha. Per från Skövde och Johan från Hjo meddelade också förhinder till tävlingen och jag började misströsta. Jessica meddelade dock att surfskin låg på taket och Webtrack fungerade – så hon kom.

Vi hade ett jättebra arrangörsmöte på fredagkvällen. Peter hade till och med bakat bullar med mycket smör. De var så saftiga att det inte gjorde något att Michelle, pappa och jag hade struntat i att ta med kaffe till mötet. Bra tävlingsuppladdning. Allting löste sig på mötet och entusiasmen inför tävlingen ökade påtagligt i rummet. Det fixades en anhörig som hjälpte till med att lägga ut stor boj vid läckö, med hjälp av fritidsbåt från Spikens fiskeläge. Michelle hade fått besked från Stadt, Johannes skulle göra alla ärenden på mprgonen och logistiklösningen finjusterades. Yey. Jag får en lugn morgon. Hade verkligen inte räknat med det.

Fredrik ska snart lägga ut och köra tillbaka till hemmahamn i Ullersund. Foto: Maria Andersen.

Jag hade tipsat NLT via telefon och mejl, men inte hört något. Strax innan skepparmötet dök en journalist upp – och där var ju Sören också – NLTs fotograf som var med för två år sedan ute vid Naven Surfski Meet. Trevligt. De fick till en bra helsida I NLT och snabba var de med att få upp en bra artikel på nättidningen. Inte illa en helg när både bandy och fotboll har säsong i Lidköping.

3. Segraren Axel i Carbonology Flash
32. Aterra-Leffe i svart Carbonology Vault
69 Örjan i Carbonology Pulse
54. Anqi – Carbonology Boost LV så klart
I gul mattläggar-kepa, Gasen-i-botten-Göran – Boost.

Tävlingen då?
Det fungerade bra. Michelle styrde upp starten. Fältet kom iväg på ett sportsligt sätt och jag hade tänkt ta rygg på Christian Dietz i starten. Det gick bra i 100 meter, men sen var han för snabb – jag orkade inte trots att jag låg på Christians aktervåg. Borde åka upp till Bengtsfors och ta lite lektioner för paddeltekniken hos Christian – han är bra på detdär. Ska börja med att boka in Jocke Lindberg som ofta hänger i Borås. Hur som helst, Marcus kom upp jämsides och jag lade mig bakom. Syreupptagningen är skitdålig på mig och det var nödvändigt att återhämta andningen några hundra meter på Marcus våg. När Tessan och Trent kom upp jämsides så blev det en jättefin våg precis bredvid Trent. Dendär vågen var resultatet av Nils, Axel, Peter Rodhe, Peter Smedman, Emma, Joel, Christian som var före. Där trivdes jag – tryckte till Trent lite med paddeln, som svar på dendär snodda vågen bakom båten vid Nidingen i somras 🙂 Nej jag är inte långsint – letar bara efter en anledning att tampas lite.

Uppladdling. Jonna var en stark kandidat till rookiepriset.
Foto: Eva-Maria
Oxå uppladdning. Foto: Eva-Maria

Utanför piren var det slätvattenpaddling ytterligare nästan en kilometer innan vågorna gjorde att att jag tjänade mer på att ta vindvågor än att ligga på Peter Smedmans aktervåg. Peter siktade på ett vägval närmare land och vi vågpaddlare körde längre ut. Olika personer som valde rätt utifrån respektive styrkor. Hade Joel, Christian, Emma lite före mig, Peter och Anders Abrahamsson innanför, med Anders i jämnhöjd med Emma. Kollade bakåt och där låg hels gänget. Johan, Trent, Leffe, Tessan, Markus……
Vågorna började bygga upp successivt. Peter försvann ur mitt synfält, men kunde skymtas en lång stund, snett bakom, ganska nära land. Anders låg länge lite före mig och jag såg inte längre Tessans gröna nos, men jag visste att alla dedär jag ”bara måste” hålla bakom mig var där – nära.

De första av de stora vågorna kom efter cirka 9-10 km. Då kunde jag sätta på gps-klockan. Spåret visar att jag ändå var ganska nära land hela vägen. Var nöjd med de vågor jag hade och hade en kort sträcka att paddla på det vägval jag gjorde.

Efter cirka 5 kilometer var det ett riktigt surfskirace med vågor. Vågorna var lättfångade och i helt rätt riktning hela tiden. Visst hade vi små vindvågor som drog utåt, men det försvårade inte nämnvärt. Jag vet ju att det är lönlöst att bara kötta på med muskler, så jag fokuserade på vågorna. Hörde Gordan Harbrechts röst från träningslägret för tre veckor sedan – ”Orjan, wait for the moment – decide your wave instantly – and go for it – dont hesitate. Dont use energy on the waves you need to climb, turn instead. Focus on catch – use your hips. You got the wave-timing – use it and use your rudder to get the long runs”. Tack Gordan – jag fick bättre fart där än vad jag brukar och shit vad bra fart jag får med min Carbonology Pulse. Den klättrar över många vågor av sig själv – när jag bara laddat med bra utgångsfart från en våg. Johan berättade att han tappat mig där, och jag drog ifrån Anders så att jag inte såg honom längre ens som en skugga snett bakom. Johan tog in lite i de största vågorna – inte förvånande – han är duktig på på stora vågor i sin Vault.

Sista 5 km innan rundningen av udden vid Läckö, radade vågorna upp sig ännu mer helt rakt, precis som i Kungsbackafjoden. När vågorna började dö ut närmare udden kunde jag se en skugga närma sig bakifrån på innerkurva. Undrade om det var Anders eller Peter som kommit från en linje närmare land. Just därför valde jag att verkligen gå så nära land som möjligt runt udden. Valde att sätta fokus på vattenytan och spana efter stenar och verkligen snika så nära udden jag vågade. Trött. Teknik-mantran ekade som resonans i mitt helt tomma skallben. Ändå närmade sig skuggan bakifrån. Såg att Christian framför valde en mycket längre väg rund udden och jag närmade mig därför, men insåg att han hade högre fart på slätvattnet. Undrar om Emma smet förbi honom där eller om hon var före redan innan. Skuggan bakom försvann och jag kunde fokusera på att hålla ihop paddlingen och hålla en skaplig fart i motvinden som kändes som en vägg, dendär kilometern in till bryggan vid Viktoriahuset och Stall-caféet. Skuggan var Anders Abrahamsson som tog in på mig när det blev mer platt. Han genade mer än mig, gick på en sten och tryckte in rodret i skrovet, förlorade styrningen och blev passerad av Johan, Tessan och Markus. Ja, han hade passerat mig utan grundstötning, men det kommer jag aldrig erkänna. Anders har varit med länge och troligen varit med om detdär tidigare, så han kommer kunna laga sin kajak – det är ändå tråkigt att det händer. En lagning är en lagning, även om det ibland blir både snyggt och starkare än innan.

En glad och snabb prispall vid Läckö.

Solen tittade fram och vi fick fina bilder och minnen från målhänget där vi firade de snabbaste och dagens rookie.

Axel firar segern i herrklassen
Chrille som började med nybörjarkurs hos Örjan i våras. Då hade han visst aldrig tidigare paddlat med en såndär dubbelpaddel förut. Nu utmanar han mer erfarna surfskiers. Här vid målet – tror han hade mer krafter kvar….. Imponerande. Obegripligt att Christer inte fått pris som årets Rookie på någon av årets tävlingar – så här är min hyllning till dig Christer! Bra paddlat!

Stadshotellet imponerade inte med någon service och maten räckte knappast för oss som var hungriga. Nästa gång äter vi någon annanstans och de som vill – kan dra vidare till Stadt. Gissar att några fixade ”ena hälta-hälta, fördel mos” på vägen hem.

Surfksiprovningen ute vid Svalnäs var trevlig, men mindre välbesökt än vad vi hade hoppats. Nästa gång kör vi surfskiprovning i ett annat sammanhang. Jag vill då ha varmt vatten och tillgång till både platt vatten och mindre vågor. Dessa var för stora.

Trents kompis, Gunnar, aka Skärgårdsdoktorn paddlade surfski för första gången. Vad blir det då? Nelo? NK? Nej, Carbonology så klart!


Downwind Från Hindens Rev till Naven
Ojojoj, vilken fin downwind vi fick på söndagen. Logistiklösningen tog lite tid när Trent, Peter Rodhe och Johan Eltes körde upp bilar till Naven. Så vi var 5 Skaraborgare som tjuvstartade. Peter Smedman och Johannes Hukkanen från LKF och Per Ahlström från Skövde och Johan Åsebrant från Hjo. Efter oss kom ett gäng med Emma och Trent som båda hade paddlat sträckan tidigare. Dessutom Johan Eltes, Peter Rohde, Leffe, och Maria bakom Emma i dubbeln. Allihopa inklusive Aterra-Leffe kom i mål och var positivt överraskade av vad vi hade haft att paddla på därute.

Förväntnignarna var stora på Downwindturen. En i det närmaste perfekt prognos för turen Hindens rev till Naven.

Vi var överens om att det var lagom mycket korsande vågor för oss som paddlat mycket i vågor. Skaraborgarna hade problem med att vågen framför ofta försvann eftersom det kom sidvågor och snodde den våg man hade siktat på.  Detdär händer lätt innan man haft tillräckligt många timmar i vågor för att ha ställt in timingen. Det gäller att vara tillräckligt tidig in mot vågen, så att man kan lugna ner farten något på krönet, medan framförvarande våg börjar lägga sig – då kan man trycka hårt igen och länka över en, två eller till och med 3 eller 4 vågor med den fart man får. Jag satt i min Carbonology Zest, eftersom jag skulle paddla med nya kompisar som jag inte visste hur de skulle reagera i svårare vågor. Med Zesten kunde jag ta hjälp av den gigantiska slutstabiliteten där uppe på vågkammen, och verkligen vraka och välja riktning noga. Så rolig paddling där ute!

Gäng nr 2 sjösätter vid den nyfunna stranden. Helt platt vaten i skydd av Hindens Rev med lite skog. 3 km paddling i lä, längs revet. Sedan 20 km downwind till Naven. Vilken fin strand på revets nordsida som Lisch-pöjkera tipsade om! Lite längre att gå, men man behövde inte machete till denna stranden. Har den verkligen funnits tidigare?
Foto: Gunnar Skärgårdsdoktor

Paddlade mycket med Peter från Lidköping och Johan från Hjo. De var båda på en tydlig lärandekurva i vågor. Kunde coacha fram Peter i vågsystemet ibland, så att han fick dendär farten vi söker. Ja, lite på samma sätt som Gordan Harbrecht coachade oss nere i Malmö. Både Johan och Peter hade haft lättare att surfa om vinden kommit mer från sydväst än som nu, syd. Vindvågor kom från revet eller Sotenäs med riktning mot Åmål. Ett annat fenomen var att vågor från mitten av Dalbosjön (den västra delen av Vänern) tenderade att runda Hindens Rev och söka sig lite mer mot land. Inte dyningar som på västkusten, men dessa var markant större, rundare och snabbare än de rena vindvågorna. Mönstret i surfningen blev att ta några mindre Säffle-vågor tills man kom ikapp en större och snabbare våg med riktning in mot land. Sedan ta fart mot land och svänga av i rätt riktning mot Naven när farten är hög. Då gäller det att välja nästa våg i rätt riktning. När vågpaketet var färdigt, var det bara att spana efter nästa vågpaket framåt, ta några säfflevågor på väg dit. Skitkul! Såg att alla i min grupp lyckades med detdär, i alla fall sporadiskt.

Några i min grupp valde en envis kurs för nära land för att få de bästa vågorna. De var nära, men utom hörhåll, så de trummade på i fel riktning……. Det innebar att vi missade bra vågor ute vid de svarta sjömärkena efter 15 km. Vi kunde ändå konstatera att krafterna började ta slut och vi var nöjda med att snedda in i skärgården nära Krösholmarna och Kattfjorden. Trötta, nöjda och uppfyllda av upplevelsen kom vi in till Navens småbåtshamn. Alla hade fått med sina ombyteskläder i rätt bil, och vi fick varmt kaffe med veteskiva av mamma.

Tack Mamma för bra service hela Helgen!

”I´m A Poor Lonesome Surfskier………”
Trött och nöjd på väg hem, med 4 Carbonology på taket. Nu har jag demo-skis:
Boost LV,
Zest
Vault
Pulse
Väntar på vågbåten framför andra, för alla som är nya i sporten: Carbonology Cruze – Den ligger i en container på en båt mellan Durban och Helsingborg.

Säljer snart Carbonology skis!

Breaking – Örjan blir säljare för Carbonology Sports Surfskis!

En surfski-modell har varit mer populär än andra på sommarens nybörjarkurser – första skin att paddla i vågor med. Modellen är så klart Carbonology Cruze, som fått en uppdatering till detta året – CruzeX. Den är dessutom superbra ”hårdvinds-båt” för intermediates.

Det är många som vill gå en nybörjarkurs och prova surfski utan att behöva köpa innan kursen. Därför behöver jag demobåtar för kurser och privatlektioner. Jag har varit supernöjd med min Carbonology Zest och som helt oberoende paddlare har jag kunnat ösa beröm över Carbonlogy Zest i olika bloginlägg senaste åren.
– Så, det känns naturligt att det blir just Carbonology för mig.

Jag kommer ha ett litet lager med nya skis och några demoskis. Till pivatlektioner och kurser kommer det finnas möjlighet att hyra demo-ski till fördelaktigt pris.

Provpaddla en demobåt när vi kör downwind.
Jamenvisst! Nu skaffar jag många platser på biltaket så att fler kan testa Carbonology på de downwinds som ordnas här i Västsverige.

Fokus på instegs- & stabila intermediate-skis
Jag kommer utgå från att de flesta börjar paddla surfski i en CruzeX. Vill även att alla som köper en ski ska få möjlighet att testa en snabbare/rankare modell innan köp, för att få referensramar. Kommer därför försöka ha både Boost och Boost LV som demobåt, de brukar klassas som intermediate skis. Vissa klarar någon av Boostarna som första båt, och Boost är ofta bra att börja med för motionspaddling i skyddade vatten. Själv har jag gärna Boost som stormbåt på vintern.

Snabbare Intermediate och Elit-skis
Zest
så klart – min egen favorit. Behåller min egen Zest som demobåt.
Vault passar många – alla som inte väger tungt och då liknar den Zest väldigt mycket. Kommer sikta på att oftast ha en Vault som demo.
Till att börja med kommer jag ha min egen Pulse som demobåt. En fanstastisk båt som surfar fint och farten tar dig över många vågor i länkningarna. VM-guld 2018 för Haley Nixon i en Pulse.

Inte oberoende längre
Hittills har jag varit oberoende inför olika fabrikat. Kommer ändå fortsätta uppskatta även andra märken. Mitt fokus kommer även fortsättnignsvis vara att du som är nybörjare hittar rätt ski så att du kommer ut och paddlar. Det kan hända att jag rekommenderar dig att testa även andra märken innan köp.

Olika märken har lite olika filosofi om hur en ski ska vara. Alla Carbonology skis är konstruerade efter samma principer, där surfegenskaper är prioriterat. Carbonology-modellerna påminner därför om varandra i egenskaper, även om fart och stabilitet skiljer sig. Utmärkande för just Carbonology är att alla modeller har en mer eller mindre markerad köl-linje, vilket ger en viss topptankhet och samtidigt bättre fart. Därför kan ofta en Carbonology paddlas på en ”högre nivå” så länge skin inte lutas åt sidan. Köllinjen bidrar till att du med lite vana får lättare ett hålla skin horisontell i vågor – att sitta rakt alltså. Alla Carbonology skis har samtidigt en slutstabilitet som är mycket trygg i sin stabilitetsklass. Bara att luta skin åt sidan, så motar skrovet vidare kapsejsning. Rocker är optimerad för vågor vilket bidrar till stabilitet. Båtarna går därför bra i vågor och responsen från skin gör att det alltid är roligt att paddla. Maximal paddelglädje!

Börjar i September – kanske….
Carbonology tillverkas i Durban, Sydafrika. Produktionen har under våren legat helt nere eftersom hela Sydafrika varit nedstängt pga corona. Folk har knappt ens fått gå ut för att köpa toapapper. Samtidigt har hemester i Sverige fått många att köpa ski – en uppgång för sporten – såååå roligt att se. Därför kan det dröja någon månad innan Örjans Skidskola får de första leveranserna från Aterra och CS i Durban. Då tar vi emot de modeller som finns tillgängliga. Sedan bygger vi upp förrådet successivt.

Inför start i Aterra Wave-Challenge. Pulse var ett bra val där och då.
Fotocred till Pontus i en Nelo

Aterra Wave Challenge 2020

Ibland är det mest fokus på racet och ibland är det viktigast att ha en bra resa. Denna helgen var det viktigt att trivas. Hade inte tänkt åka till Helsingborg-tävlingen, men så ringde Trent och lockade med att paddla tillsammans i nya NK-dubbeln, den som bara väger några ynka kilo. När jag väl hade bestämt mig för att åka, så kvittade det att Trent fick förhinder med kort varsel – jag ringde direkt till Johan och hade snabbt en ny kompis i dubbeln. Vi tackar Trent, Evy, Emma för lånet av ski. Vi kom snabbt överens om att först i mål i singelracet på lördag sitter fram och styr på söndagens dubbelrace. Plötsligt fick livet en ny mening.

I dubbel-surfski är det den som sitter fram som styr och sätter paddelfrekvensen. Den som är bäst på att läsa och styra i vågorna ska därför oftast sitta fram. Det innebär inte att det är lättare att sitta bak om det ska gå fort, där sitter ofta den starkaste paddlaren och i baksätet har man ansvar för ekipagets stabilitet och synkning i paddlingen. Därför sitter ofta den som är mest teknisk och erfaren som kanotist bak.

”Ny” Ski-bil – ännu dåligt utrustad utan takräcken, men det är åtgärdat nu.
Den är perfekt för skidåkning och surfski.

Körde ner till Helsingborg på lördag morgon och hämtade upp Emma på Jonttis lite lagom tidigt. Så gött att ha en andrabil i familjen som kan vara en riktig ski-bil. Har i alltför många år knölat med att bara ha en bil. Fixat ett brett takräcke och satt på båda höglastarna. Tar nu 4 skis på taket – alla dagar i veckan. Låt det blåsa hela hösten!

Praktiskt att vara två att dela på en bil. Örjans compartment i skuffen och Emmas compartment i baksätet. Gött, då kan man hålla precis så dålig ordning på prylarna som det ändå alltid blir – utan att behöva blanda ihop alla prylar. Tält, trangia, kokkaffe och  “gubbunderlag” som barnen kallar mitt liggunderlag. Att det blåser upp sig själv är en av tre livslögner – men det är skönt att sova på. Ni som känner mig vet vilka de andra två livslögnerna är.

Kände mig lite kaxig när jag rullade ut från Filippagatan där på morgonen vid 8-tiden, med BARA en elitski på taket – ingen backup-plan med stabilare ski om det blir blåsigare än prognos. Inte bara kaxig – tänk om det blir gropigt? Nej – ersatte dendär jobbiga bilden i huvudet med en sekvens där jag paddlar tekniskt perfekt och bara flyter uppe på en massa stökiga vågor och jo – det står PULSE på sidan av skin i dendär mentala gif-bilden. Det är modellbeteckningen på den ski jag har på taket – I den sitter jag bättre än i de flesta skis. Sittbrunnen är så tight att det känns som om jag har kontakt med hela skin, hela tiden. Måste paddla den på ett annat sätt än Zest som jag är mer van vid – kan inte bara dundra rakt på och attackera som jag brukar göra i nästan alla situationer med Zest, då gräver nosen på Pulse för djupt i framförvarande våg, och jag tappar för mycket fart. Pulse kräver mer timing i vågorna och bättre paddelteknik för stabilitetens skull – men den ger också mer fart tillbaka. Dedär vågorna som även tidigare varit möjliga att fånga men kräver massa mjölksyra, blir plötsligt ganska lätt överkomliga med snabbare ski. Helgens trivsel-tema infann sig redan när Emma plockade fram bullarna i bilen. Höll nästan hastighetsgränserna men det gick ändå snabbt att komma fram. Det blir mycket surfski-analys med Emma. Undrar vem som är nördigast av oss – egentligen……?

Hade tänkt köpa en sallad eller wrap i Helsingborg vid ankomst, ett par timmar före start i singelracet. Innan jag vet ordet av har Patrik och Charlotta lirat fram en pastasallad med tonfisk i glasslåda till mig. En klassiker. Trevligt, gott och bra flygbränsle. Så typiskt surfskigänget. Det löser sig alltid. Alla hjälper alla. De flesta har för mycket av det mesta med sig och våra tidsplaner håller aldrig – det är bäst så, och det gör att man alltid kan få hjälp. “What goes around – comes around”. Tack hörrni!

Singelracet ja. Skulle vara platt, men alla visste att sundet aldrig är platt. Mycket riktigt. Cirka 5 sekundmeter från Malmö. En del svallvågor, och sundet verkar på eget ansvar producera vågor i olika riktningar. Lite jobbiga, små, gropiga vågor som kom lite från sidan i början utan ett tydligt vågmönster. Typiskt sundet. Petade ut nosen utanför hamnen tre gånger under uppvärmningen. Kunde konstatera att slöpaddling inte dög i de vågorna med min Pulse. Kunde inte sitta som en soffpotatis och bara veva med armarna, på ett sätt som ofta fungerar i stabilare ski. Konstaterade också att det är vågor som påminner om reflexvågorna på Öresjö och Viaredssjön och det fixar jag ju varenda runda med min antika racingkanot – så jag har ju faktiskt en fördel här. Bara se till att paddla som om jag flyger fram över dedär små oregelbundna vattenknölarna. Då är det “bara” att slappna av i midjan och sätesmusklerna, räta på ryggen precis som mina yoga-gurus Joakim och Micke på Ashtanga Shala hemma i Borås predikar lite högtidligt men ändå anspråkslöst. Sen bara att börja hugga sig fram med paddeln, då sköter liksom skin sig själv där nere, jag bara låter den hålla benen flytande. Överkroppen håller jag både flytande och framåtdrivande med hjälp av kraftiga paddeltag. Det känns som att lågsniffa med flygplan i mina fantasier.

Skepparmöte vid roddklubben i Helsingborg

När starten väl gick var det som vanligt lite svårt att hänga på de allra snabbaste, men jag kom in precis bakom den Ukrainske snabba killen. Bra men flack våg där. Och på utsidan hade jag först Emma och Tessan i dubbeln, sedan hade jag Johan utanför när de passerat. När vi kom till piren blev det trångt och utanför Johan var det fler skis. Ingen av oss hade en full paddelbredd att köra på och jag touchade piren med paddelbladet. Utanför piren var tempot högt för mig. Kört för lite korta intervaller iår – också….. Längre ut fortsatte det höga tempot och jag var tvungen att släppa flera. Kört för lite långa intervaller i år – också. Ja, dedär vågorna snett i sidan var lite irriterande, men bara lite. Maskerade min taktik att gå långt ut i sundet för att få maximal fördel av strömmen, genom att först följa med dem som hade kurs direkt mot Svinabådan, den röd-svarta fyren utanför Viken. Gick därför in bakom Johan, Henning och Björn för att sedan styra utåt – mot den starkare medströmmen. Henning följde och passerade. Stark gubbe – paddlar mycket. Bra att Henning ville gå långt ut – han kan sundet, bara att följa – men attans – jag borde verkligen ha kört mer intervaller. Syreupptagningen är sådär.

Pontus plåtade mig innan start inne i hamnbassängen.

Det var bättre vågor ju längre ut vi kom. Hade Henning framför och kunde skymta Johan i ögonvrån om jag roterade bra i sitsen och hade axlarna parallellt med paddeln. När jag närmade mig Svinabådan så försvann Johan ur synfältet, men jag tvivlade aldrig på att han var där, strax bakom. Nära grundet kunde jag lägga ner paddeln några gånger och såg att flera var strax bakom. Johan närmast, men även Leffe, Björn och Mano. Jag hade nog fått utdelning för mina distanspass under andra halvan av racet, eller fått hjälp av mer ström längre ut, för några av dem var före mig tidigare. Bäst att hålla farten in från fyren till målet. Då kom det fel bilder i huvudet när jag rundade fyren och fick sidvind. Dendär känslan av ostabilitet. Fan – jag kan detdär. Tvekade i 50 meter innan jag tog mig samman och åter paddlade med känslan av att flyga fram. Det var likadant när jag gick upp till Zest från Squall för tre år sedan. Teknikmässigt var jag redo innan jag mentalt klarade av det. Bakhuvudet måste lära sig att jag fixar det. Gissar att vi är olika, men för mig kommer det i den ordningen. Först lär jag mig tekniken, sedan fattar bakhuvet att jag klarar det och då tillåter den omedvetna delen av hjärnan att jag slappnar av så att stabiliteten återkommer. Nöjd med att ha fixat mitt första race i elitski. Hade stor nytta av den extra farten, så att jag kunde länka lättare och slippa paddla på mig så mycket mjölksyra som det annars hade blivit. Då hade jag inte orkat hålla Johan bakom mig. Nu klarade jag det och får sitta fram imorgon. Såg redan fram emot morgondagen när vi firade med glass – lite som vanligt kändes det som, Jenny, Camilla, Johan och jag.

Björn, Örjan och Johan direkt efter målgång. Det var kamp hela vägen.
Grymt glad och imponerad att Christer tävlade i S1. Han var med på ett av mina nybörjarläger under försommaren. Det är verkligen inte sprättlätt att paddla i tävlingsfart i sundet. Snabb utveckling. Talang! Nu är du tävlingskanotist Christer!

Hade fått ut mycket kraft ur kroppen och var trött hela eftermiddagen. Gick omkring ganska rödmosig och blank på ögonen, med salt på kroppen. All lastning och plockande med prylar tog alldeles orimligt lång tid. När Marianne äntligen hade fått sin nya snabba ski, Marcus demolerade ski hade hittat sin plats på taket, Görans ski var på plats långt uppe på husbilstaket och min ski inte var ivägen på Leffes släp – då var vi vrålhungriga. Ska inte säga att vi var griniga – men lite irriterade att det inte bara var att gå rakt in i en dusch och in på en restaurang. Vi hade svårt att komma till skott – allihop. Massor av folk på stan och på Gröningen en solig lördagkväll – det hade vi inte räknat med. Klockan var över 22.00 innan vi lämnade den indiska restaurangen för att slå upp tält vid Domsten. Mörkt och faktiskt endel vind, men plant underlag och fin sand att trycka ner tältpinnarna. Lade mig som Jesus på korset utan sovsäck i tältet, bultande varm efter racet. All gammal mjölksyra och andra slaggprodukter från ansträngningen behöver sköljas bort, så pulsen var onormalt hög i vila och hjärtat dunkade hårt. Varm och trött. Somnade på det sättet och vaknade vid midnatt av att jag var skönt avkyld, pulsen hade gått ner och jag började frysa lite där utan täcke. Bra tecken – kroppen börjar bli återhämtad. Somnade med sovsäcken delvis över mig och sov som en stock tills klockan ringde. Upp och kissa och jag hann med de viktigaste yogaövninarna i den stående serien innan frukost. De stående övningarna är viktiga för rörligheten och uthålligheten i dagens race. Vi satt där vid stranden, käkade frukost och trivdes med livet utomhus. Bara Emma var lite småtrött efter första tältnatten. Marianne hade bananer, Jag kunde bjuda på aroniasylt från trädgården, Camilla kokade gröt med nötter, jag kokade kaffe, Jenny ledde samtalet – alla hade något att berätta. Johan och jag lade upp taktik. Konstigt att folk som håller på med friluftsliv och är uppfödda på en gård inte kan detdär med kokkaffe.  Alla hjälptes åt. Snabbt skramla ihop alla grejjer, borsta bisingarna och iväg.

Vid starten i Mölle träffades alla surfskiers igen. Vi kollade på havet och förstod att det skulle bli lite gropigt att runda Kullahalvön. Tessans livliga hund Floyd gjorde en dundervurpa vid en grop mitt i all upphetsning. Tessan och Tommy drog iväg för att kolla upp Floyd. Oro – Trist. Under eftermiddagen kom det bra rapporter om Floyd, men detdär lade lite sorti på stämningen. Johan och jag var bland de första på vattnet, ställde in fotstöd och började skyffla vatten tillsammans. På tredje uppvärmningsrundan ute i vågorna började vi hitta lite mer flyt i de knappt meterhöga vågorna. Dendär NK-dubbeln är oväntat stabil och jag kunde verkligen slappna av där jag satt. Här duger soffa-paddling gott, men shit vad roligt det är att paddla dubbel – vilken fart, vilken känsla när vi synkar paddlingen och dessutom tajmar med vågorna. Vi hittade nycklarna vi behövde och det gällde att vara lagom offensiva. Mina utmaningar var att hålla en paddelfrekvens som underlättar för Johan att synka min paddling med. Den andra utmaningen var att inte stötta – egentligen inte stötta alls, någonsin – det var Johans uppgift därbak att stötta om det behövs. Detdär fick jag lära mig förra året av Jessica och det är både logiskt, effektivt och svårt att utföra. Johan klagade aldrig på frekvensen, men oj vad svårt att INTE stötta. Mitt bakhuvud hade ännu inte lärt sig att Johan satt där bak som tryggheten personifierad. I mitt bakhuvuds värld var jag fortfarande själv ute på havet. I NK-dubbeln sitter man väldigt långt fram – liksom mitt på förskeppet på en singel. I motvinden ut från Mölle var det många gånger jag gick rakt in i en våg så att det kändes som att jag var på väg att spolas ut ur sittbrunnen åt sidan, med vatten upp till midjan. Det var dessa tillfällen det var svårast att inte stötta. Någon eller några gånger var det nog faktiskt bra att jag stöttade, men de flesta gångerna var ändå onödiga. Vi var helt ur synk vid minst två tillfällen och då var vi varken snabba eller stabila -tappade direkt några meter mot de andra. Som tur var kunde vi faktiskt fånga lite sidvindssurfar och med bra timing kunde vi åter komma ikapp dem framför. Jag stöttade oftast kort tid och Johan lärde sig ultrasnabbt mitt rörelsemönster, så han tog det bara lite lugnt – hjälpte till att stötta, och vi var snabbt i synk igen. Det är verkligen stor skillnad i både fart och stabilitet om paddlingen är synkroniserad eller ej.

Vi kunde ändå hålla en skaplig paddling i motsjön hela vägen till rundingen av Kullens fyr och vi var lite oväntat hack i häl på Mano och Marran från Stockholm. På vägen ut i den sneda motvinden hade vi kunnat få en lite lugnare resa i deras kölvatten. Efter första surfen var vi precis bakom och jag försökte stressa dem med tydliga och positiva kommandon som Go – Ja – Nu tar vi dem! Då ökade de trycket i paddlingen och började sega ifrån oss. Tror att jag mest motiverade Marran och Mano att trycka lite extra hårt. Sista delen på cirka en mil in till Skäret kunde vi nyttja det extra momentum som blir i dubbeln för att komma över många små gullesurf-bulor. Dedär hade varit jobbiga att knö sig över med en S1a. Ibland kunde vi närma oss framförvarande båtar, men vi tappade alltid igen, beroende på vilka vågpaket vi var i. Tänker att de framför hade mer framåt-kraft både med bättre teknik, flås och muskler. Johan och jag är ändå grymt nöjda att avstånden framåt inte blev större än vad det var. Tack Johan för riktigt bra samarbete – du gjorde exakt det som behövdes i varje given sekund – du läste min paddling och vågorna och synkade upp ekipaget hela resan. Det kändes som att min tanke var din tanke i samma ögonblick som jag doppade paddeln mot nästa våg – en fantastisk känsla.

Johan och jag spurtar. Tackar Nils Karls för bra kamera-jobb.

Efter en lång och trivsam sen-lunch på Holy Smoke, med en hel del överdrifter och skryt blandat med mer seriösa reflektioner om livet och surfskipaddling rullade vi hem. Planer för nästa tävling tog form och jag var både nöjd, trött och glad vid hemkomsten.

Vi ses i Lidköping helgen den 12-13 September!

Gå in här och anmäl dig redan nu genom att klicka att du kommer.

https://facebook.com/events/s/lacko-lidkoping-surfski-race-l/266930781344274/?ti=as

Fasttrack – Trevlig och givande kurs med nya kompisar

Knepiga vindar, bra vindar, utmaningar och en grupp med skönt häng.

Inför examensprov. Downwind från Smarholmen till Särö. Taggade och lite osäkra – som alltid när vi ska lite längre ut på havet. Man vet aldrig vad som väntar därute.

Vi började vid Draget i Kungsbackafjorden. Hela förmiddagen gnuggade vi paddelteknik och reentry. Ett ganska långt pass på vattnet med intervallbetonade övningar för att hitta fart och stabilitet. Dessutom en lång stund med olika reentry-övningar. Vi höll på att driva rakt in i Pontus SUP-kurs men ingen ville sluta med reentry…..

Alla är säkra på reentry! Dags att dra vidare, söka upp vågorna. Vinden mojnat och det är nästan helt platt i fjorden. Vi drar till Smarholmen.

Några var med på kursen för andra gången. Man kan undra varför…. Visst var det en trevlig helg även förra gången. Roligt och trevligt bidrar säkert men mest ville de ha fortsatt utveckling. De som kom tillbaka ville ha repetition, ännu fler tips och även hjälp att komma över tröskeln en gång till – nu med snabbare Ski – som också är lite svårare att hantera – men ger mer tillbaka. Javisst – de något snabbare båtarna gav feedback åt båda håll. Nu var det fortfarande instegsbåtar vi pratar om, men den snabbare kategorin.

Vid Smarholmen var det inte platt. När vi kom och lastade av så ökade vinden från önskade 5-7 till 7-9. Vi hittade ändå bra vågor i skydd av bland annat rymdobservatoriet. De som satt i de allra stabilaste båtarna kunde paddla ut en sväng och vi märkte såå tydligt hur vi paddlade igenom ett område med korsvågor där vattnet kokade. Sedan styrde vi med vinden till samma mål som dem i snabbare skis. Vi övade att fånga och länka små vågor. De flesta lärde sig att känna surfen i båten, men det var svårare att se hur man ska styra i vågorna. Kunskapen att fånga stora vågor bygger på att kunna fånga små vågor.

Filmklippet nedan visar hur mycket paddelglädje som fanns kvar sent på kvällen i dedär sista vågorna som är bara precis tillräckligt stora för att erbjuda lite extra fart.

Vaknar tidigt söndag morgon med denna synen – Attans – Vi som ska köra downwind idag….. Jo, det löste sig, men i sann surfski-anda ändrades samlingsplatsen någon timme innan samling.

Söndagen gjorde vi en downwind, inbäddad i mycket teori, reflektion, lärande. Det blev verkligen tydligt för mig hur viktigt fot- och ben-arbetet är för stabiliteten. Ja, det blev en rejäl dos eget lärande genom att se den snabba utvecklingen när saker föll på plats hos olika deltagare. Med paddling på hemmaplan, både i vågor och platt vatten kommer dedär lärdomarna kunna slipas till riktigt bra paddelteknik.

En vecka har gått och jag har följt deltagarnas statusuppdateringar, med större vågor än tidigare. Ännu lever vår chatt-grupp, med surfski-tips, turrapporter och vänners glada tillrop.

Fast-track till vågorna 18-19 Juli

Fortfarande lite vinglig och undrar hur du ska få stabilitet och fart i vågorna?
Här är ditt Fast-track till att surfa vågor med din surfski. Kom ut på havet! Du tar dig över tröskeln, ut i vågorna denna helgen. Alla 6 deltagarna i förra kursen fixade det – det gör du med! Samma kursupplägg – vi ändrar inte ett vinnande koncept.

Kolla in helgen på länken här eller via menyn ovan: Fast-Track till vågorna.

Anmälan på info@orjansskidskola.se

Ut och in i Apelviken. 16 m/s och 21 i byarna. Yummie.
Fotocredit: Lars Ginér

Nya Surfski-paddlare!

Vi började i stilla vatten, vingliga och nervösa. Gnuggade alla ”basic skills”. Övningar och trix.
Vi avslutade med en hel dag i vågor. Alla länkade vågor.

✔ Paddla Snyggt
✔ Hänga våg
✔ Reentry
✔ Kamraträddning
✔ SanFranResque
✔ Strandstart
✔ Intervaller
✔ Fånga våg
✔ Länka våg
✔ Läppstifts-lucka i skin
✔ Örnkoll på en massa olika skis

Fika kan jag inte säga att någon lärde sig – det hade vi alla redan svart bälte i. Kaffet tog slut aldeles för fort.

Nya kompisar ute på havet och blåsiga stränder. Välkomna till surfski-gänget!

Kurvtagning och Fredagsmys

Många som skejtar nu!
Mycket glädjande för mig som älskar skate. I skate jobbar både ben och överkropp för fullt, hela tiden, i alla delteknikerna – så det belastar hjärtat mer än klassisk skidåkning. Skate ger bättre kondition för motionären.

Superfint underlag på Borås skidstadion. Spåret är en kilometer långt och har något för alla. Nybörjare fixar spåret samtidigt som det i högre fart kan bli tillräckligt utmanande och varierande för racing-åkarna. Jag gör bedömningen att det kommer hålla ännu en vecka, men det är lite osäkert eftersom snöbädden börjar bli lite tunn och det är osäkert hur mycket tövädret kommer ta på snön under veckan. Så passa på!

Såhär i Corona-tider gäller det att inte trängas. Under dagen blir spåret mjukt. Det är ofta 8-10 plusgrader och sol. Den som inte vill att det ska gå för fort tar sovmorgon och åker kring lunch, då är det fortfarande fint. Vid 11-tiden är spåret mjukt och det börjar suga lite från vatten under skidorna, vilket är bra om du är nybörjare.

Snöhjältarna saltar framåt kvällen och spårar om. Sent på kvällen eller tidig morgon är spåret perfekt. Det går fort men ändå har man fullt kantgrepp hela rundan.

Häng med på ett varv en fredag kväll mellan 21 – 22. Vi fokuserar på kurvtagningn i den perfekta bädden. Elljuset lyser till 22.00 varje kväll och det nybyggda omklädningsrummet är öppet så att du kan duscha efteråt.

Skidlektioner i Skidome

Kan rekommendera Skidome när snön saknas utomhus. Nu pistas det varje kväll, så kom dit på morgonen – innan alla andra!

Igår fredag hade jag två olika grupper från #accenture efter jobbet. Ett nybörjar-gäng på 8 pers varav 3 kollegor från Indien och en från Frankrike. Nej, de internationella medarbetarna hade inte åkt skidor tidigare. Fortsättningsgänget på 4 pers fick en helhetsgenomgång av både stakning och diagonal. Konsulterna klarar uppenbarligen att hantera mycket teori och att omvandla till en helhet. Nördigt roligt.

Därefter en timme med Kim som verkligen vill lära sig att åka skidor. Kul att åka med Kim. 100% genuin skidglädje och riktigt trevligt.

Idag var det ett gött tjej-Vasa-gäng på morgonen. Alltid så mycket #skidglädje i kompisgäng som åker skidor tillsammans. Det blir också utmaningar eftersom några kompisar nästan alltid är helt nybörjare och några har åkt flera år. Vi löste det med olika svårighet på övningarna, men visst kan jag bara vara på ett ställe samtidigt.

Kim var tillbaka för den andra av tre lektioner. Viktöverföring börjar sätta sig. Vi jobbade också sväng med fartökning, spårbyte och stakning med frånskjut. Roligt när någon lär sig snabbt och det är lätt att ha roligt tillsammans.

Amanda och Hans var helt nya på längdskidor. Oj, vad lätt det var att lära sig. Åka på en skida i taget, hitta fäste och köra modern stakning. Imponerad.

Hanna från Kalmar är ny i sporten och hittade verkligen hävstängerna i dubbelstakningen. 40% effektuttag från ben, 40% från mage och 20% armar/axlar. Vi gnuggade tyngdöverföring, fäste och och glid i diagonalsteget.

Saurabh jobbar på #volvo och kommer från Indien. Ville lära sig att ta sig nerför backar. Vasan står på listan över ”the most Swedish things to do”, så han är anmäld. Detdär med nerförsbackar fixade vi tillsammans. Det visade sig att Saurabh och jag hade åkt skidor samtidigt i Borås i söndags. 300m, och sedan vändning.

Helena från Aneby har tidigare åkt Vasaloppet. Vi hann med ”hela registret” på en timme. Grym stakning med frånskjut, grymt driv i vanlig stakning och hon började åka på en skida i taget i diagonal. Salsahöfter och åka stort. Riktigt roligt att jobba med den snabbare växeln i stakning med frånskjut. Så långt kommer jag sällan i lektioner på en timme där helheten ska förmedlas.

Ja, så kan det vara på skidlektion

Snöbrist, Onsdags-gruppträning och meningen med livet

Ulricehamn har meddelat att det inte betraktas som åkbart längre.
Serneke Borås Skidstadion hade fram till denna vecka 300 meter med vändning = 600 meter. Nu är det knappast åkbart längre.

Ja, – meningen med livet får sig en törn en såhär vinter. Så, hur gör man för att överleva?

Det finns alternativ.
– Skidome funkar alla dagar. Nu pistas det varje kväll.
– Tranemo har fortfarande spår som går att åka på. Men, det är på väg bort.
– Åka till snön. Grönklitt, verkar vara närmast med bra förhållanden på riktigt. Sälen är mycket fint nu.
– Rullskidor, Skidgång, Löpning. Ja………
– Andra sporter. Själv tar jag fram kanoten nu.

Jag får sporadiska frågor om onsdagarna på Borås Skidstadion. Ännu har vi inte haft förhållanden som gjort att jag börjat med onsdagarnas drop-in med teknikträning i grupp. Första veckan vi hade konstsnö på Borås Skidstadion var det för trångt i spåret för att ha gruppträning. Snabbt blev spåret för kort för att ta upp plats och yta med en hel grupp.

Nu hoppas vi att vädret förändrar sig och att vintern kommer.

Skateskidor

Välja och Köpa Skateskidor

Bra skateskidor glider lätt i steget oavsett vilket tryck som läggs på skidan, och de går stabilt även när underlaget är hårt och ojämnt. De ska vara tillräckligt mjuka för att kunna liksom flyta i mjuk snö och de ska fjädra fint i steget så att all tryckande kraft också blir framåtdrivande kraft. 

Bra skateskidor är därför lagom vridstyva för att ge bra sid-grepp vid kantning, och är samtidigt inte så hårda i flexen mot snön så att de blir stötiga att åka på eller gräver sig ner i mjuk snö. De ska gå stabilt utan att påverkas av andras skejtspår, isklumpar och ojämnheter i spåret. Äldre skateskidor var oftast mjukare än dagens skidor, men det finns skidor från 90-talet som fortfarande är åkbara utan att det är dramatiska skillnader.

Som vanligt finns inte den optimala skateskidan för alla fören, uppför och utför, kurvor och fartställning. Visst kan man köpa bra kvalitet och man får vad man betalar för – men man måste välja karaktär på de skidor man köper. Den goda nyheten är dock att skillnaderna mellan olika skidor mer handlar om vad skidorna är optimerade för – inte vad de över huvud taget ens fungerar för. Så snåla inte på skejtskidorna – vi som mest åker för att det är roligt och för motion, vi klarar oss med ett par i skate. Det är ett bra argument för att välja skate istället för klassiskt.

Vad kostar det jämfört med klassiskt?
Det du vinner på att du klarar dig med färre par skidor i skate – förlorar du på att pjäxorna är lite dyrare och att man som åkare mer upplever skillnaden med lättare och styvare stavar. Så, satsa på bra stavar från början.

Hur viktigt är det med exakt rätt skidor i skate?
Lugn – det går att skejta på det mesta. Nybörjare i klassiskt behöver ofta mycket mjuka skidor som senare blir på tok för mjuka – så är det inte i Skate. Det är inte heller som i klassiskt där en viktförändring ofta tvingar dig att byta skidor eftersom det inte går att få fäste eller för att vallan försvinner efter några kilometer. I skate är det är ofta bara optimeringen för det före du tänkt dig skidorna i som du tappar med förändrad vikt. Skidorna kan komma att passa ett annat före istället, eller fungera lite sämre, men inte sluta fungera helt som det ofta blir i klassiskt. Så länge du har moderna skateskidor från senaste fem till åtta åren så har det inte så stor betydelse vad du åker på som motionär. 10-15 kg fel spann är oftast inte hela världen – det går fint att köra med.

Nypande skateskidor
Bra skateskidor glider lätt i steget även när all tyngd läggs på framfoten på en skida. Vissa skateskidor, särskilt äldre modeller har ett spann som gör att allt tryck samlas på en punkt. Den är ofta strax framför bindningen och den gör att skidan ”nyper” sig fast i snön, mitt i steget. Vid strävt kallföre ”knirkar skidan fast sig”. Detta märks tydligast i brantare uppförsbackar eftersom man lägger större vikt långt fram på foten. Vid tryckpunkten slits glidvallan bort från belaget efter bara någon kilometer, vilket förvärrar nypet. Belaget blir snabbt grått på tryckpunkten. Ingenting dödar skidglädjen som nypande skateskidor. Sådana skidor kan ändå användas, exempelvis när det kommit 2cm snö och golfbanan är grön-vit.

Kolfiber eller glasfiber
Det snackas om kolfiber i skidorna. Jag känner skillnaden och visst blir skidorna spänstigare och svarar bättre. Det hävdas att skidorna av kolfiber blir stabilare. Ja, kanske i förhållande till vikten, men kolfiber-skidorna byggs ju lättare, så kanske är främsta fördelen att de helt enkelt är lite lättare. Kanske ger den extra spänsten lite extra fart eller så är det bara en upplevelse av fart. Är tveksam till om kolfiber är värt att köpa för alla. De flesta märker inte skillnaden i spänst i ett blindtest. Trots att tillverkarna och butikerna hävdar att kolfiberskidorna är stabilare, har jag upplevt att ett par något tyngre och mindre spänstiga glasfiber-skidor ofta blir något lättare att hantera när det är hårt och ojämnt. De känns lite lugnare att hantera. Jag rekommenderar därför en något billigare modell med glasfiber till nybörjare och intermediate skejters. Innan kolfibern slog igenom var det kolfiber bara i brättena på toppmodellerna. Då var skillnaderna mycket små och svåra att märka.

3 par skateskidor. Det ser ut som om Ross-skidorna är lite högre i spannet än de övriga. Mycket kolfiber i dessa skidor.

Högt eller lågt spann

Det verkar finnas olika filosofi kring hur högt, hårt och hur spänstigt spannet ska vara. Det är svårt att leda någonting i bevisning som objektivt bättre eller sämre. Det handlar om personliga preferenser och kanske lite fysiska och teknikmässiga olikheter. De flesta märken bygger toppmodellerna med olika spannprofiler, för att passa i olika fören. Ofta skiljer det därför mer mellan olika sub-modeller inom ett märke än mellan olika märken. Vi som inte har sponsoravtal kan därför åka på flera märken och använda de skidor som passar bäst för mig just idag.

Lågt spann med mindre spänst

Några märken, med Madshus i täten har ofta lägre spann. Du ser det när du klämmer ihop skidorna belag mot belag. Då behövs inte riktigt så mycket tryck längst ut i fingrarna och den lägre höjden på spannet gör att det är lättare att greppa runt skida och bindning. Däremot är slutspannet lika hårt som på andra skateskidor, ja, dendär sista kraften som behövs för att helt klämma ihop skidorna. Det hårda slutspannet har utvecklats senaste 10-15 åren och det motverkar nypande skidor och ger skidorna vridstyvhet så att de svarar bra vid kantning och frånskjut.

Fördelen med lägre spann är att skidorna snabbt hittar ett stabilt kantgreppet. Dessutom går de tryggt, stabilt rakt fram när skidan ligger plant mot snön, även i hårda och ojämna skatebäddar. Även om de nya skidorna sällan nyper, och är mycket spänstigare än äldre skateskidor, så ger inte denna konstruktion samma fart i steget som skidor med högre och spänstigare spann. Det mjukare ”förstaspannet” gör att skidorna inte gräver ner sig lika mycket i mjuk snö och blir då något snabbare i mjuka förhållanden. Personligen tycker jag att Madshus skateskidor ofta känns lite döda och livlösa, ja – lite tråkiga. Jag brukar tänka att Thomas Alsgaard var involverad i utvecklingen av Madshus skateskidor, eller, han var i varje fall deras toppåkare under utvecklingsarbetet när de hittade sin karaktär på spannet. Hans teknik bygger på lugna, och mycket disciplinerade rörelser. Han hade skidorna nära snön även mitt i steget, precis som en maraton-löpare bara lyfter fötterna någon millimeter över asfalten. Grymt energieffektivitet. Alsgaard studsade oftast inte fram på skidorna, utan gled och flyttade tyngden över skidorna, till synes helt lugnt och metodiskt, med en imponerande fart och precision. En lång åkare som Alsgaard blir snabb med stora kliv. Med en sådan teknik är det en fördel med lågt spann så att skidorna kan hållas nära snön. Det är alltid en fördel att skidorna glider stabilt mot underlaget. Alsgaard hade troligen varit långsammare med ett par moderna Salomon eller Ross.

Högre spann med mer spänst

Andra märken, med Salomon som kanske den tydligaste tillverkaren, men även Ross har ofta denna profil, har ett lite högre och spänstigare spann hela vägen. Det krävs mer kraft redan från början när man ska trycka ihop skidorna, belag mot belag. Det är lite svårare att nå runt skida och bindning med fingrarna, särskilt om man har små händer. Slutspannet är oftast likvärdigt med andra skidor som har lägre spann-profil. Fördelen med detta sätt att konstruera spannet är att skidan upplevs som snabbare i steget och att spänsten i skidan kan användas för att öka trycket i steget. Upplevelsen blir att skidan är snabbare, kvickare och spänstigare. Jag tycker att det blir roligare att skejta med denna typ av skidor, eftersom jag känner mig lite piggare i steget. Nackdelen är att kantgreppet kan dröja en millisekund, innan hela kanten ligger an mot snön när jag kantar och trycker ifrån. Man måste liksom känna sig fram lite innan man trycker ifrån hårt med foten. När väl greppet är hittat, är det samma kantgrepp. Skidan går lite mer nervöst rakt fram på plant belag, men den blir också väldigt responsiv och lätt att styra när det är hårt och ojämnt. Så det krävs lite extra balans när man står på en skida. Dessa skidor med hårt förstaspann kan ibland ha en tendens att gräva ner sig lite mer i lösa förhållanden, men jag har inte upplevt det med mina Salomon, som trots allt är lite mjukare än vad min verkliga vikt varit senaste året…..

Den stora fördelen märks mest uppför, de upplevs lite snabbare i glidsteget – De upplevs som motsatsen till nypande skidor – liksom ökar farten mitt i steget. Skidorna hjälper till lite extra när man bombar på med 2ans växel i uppförsbackarna. Denna typ av skida passar ofta bra som stakskida eftersom spänsten i skidan gör att det går lätt i uppförsbackarna när hela kroppstyngden drabbar skidorna hårt, då kan ibland vekare skidor bromsa lite. Spänsten hjälper stakåkaren att studsa upp till nästa staktag. Salomons åkare är ofta den spänstigare typen. Jessica Diggins är kanske tydligast – hon liksom studsar uppför backarna och hon fäller fram överkroppen lite mer och lite oftare än vad som är optimalt. Jag är säker på att hon hade varit långsammare med ett par Madshus. Även Salomon-åkarna Jens Burman och norrmännen Röthe och Krogh åker mer spänstigt. Jag tror att skidorna påverkar skidåkaren och skidåkaren väljer inte bara skidor beroende på hur bra sponsoravtalet är, utan av den respons de får från skidorna.

Fischer

Man kan inte prata skateskidor utan att nämna Fischer. De har dominerat skate sedan 80-talet och visst är de fortfarande med i matchen, kanske fortfarande bäst, men det är jämnt skägg numera och skillnaderna överbryggas mer än väl av personliga preferenser. Senaste åren har konkurrenterna kommit ikapp och kanske förbi? Under 30 år var det Fischers skateskidor som var den helt dominerande anledningen till att nästan alla toppåkare valde kontrakt med Fischer om de hade chansen. Ja, folk åkte Fischer trots att många trivdes bättre på andra märkens klassiska skidor. Så var det för mig även om jag inte var toppåkare i världseliten. B-kontraktet styrde mig till att åka Fischer även på klassiskt, trots att jag hellre hade åkt klassiskt med de finska skidorna Karhu eller Peltonen på den tiden. Så – om du väljer att köpa begagnade skateskidor som är äldre än ca 5-10 år – håll dig till Fischer – bara Fischer.  Fischer ligger numera oftast mellan Salomon och Madshus i spannhöjd. Plus-skidorna ligger nära Salomon i känsla och kallföres-skidorna påminner lite mer om Madshus. Den dominerande ställningen under så många år har gjort att Fischer höjt priset. Numera finns det dock ingen anledning att betala mer för Fischer.

Andra märken

Ross har kommit starkt senaste 5-10 åren. Jag har inte testat Ross, men de som gjort det är nästan alltid mycket nöjda. Atomic har samma ägare som Salomon, men helt egen utveckling. Det utbyts nog en hel del tankar mellan teamen, för skidorna liknar ändå Salomon. Många sporthandlare vägrade länge att sälja Peltonen skate, men senaste 5 åren har Peltonen kommit starkt och allt fler toppåkare väljer Peltonen, även inom skidorientering och skidskytte, och de skejtar bara.

Bindningarnas placering

Bindningarnas placering är viktig i skate. Lika viktig som i klassiskt. Om du inte är nöjd med ett par skateskidor kan du prova att flytta bindningen – kanske är det ett guldpar med annan bindningsplacering. Skidorna blir lättare att styra om bindningarna är placerade längre fram. Kroppshållningen blir lätt lite mer framåtlutad med bindningen monterad långt fram, vilket är bra för vissa, men dåligt för vissa. Med bindningen monterad längre bak så blir spannet hårdare, steget går lättare men styrningen av skidan blir mer nervös. Din möjlighet att styra skidan i steget minskar, och du tvingas att stå lite längre bak på hälarna, för att liksom lyfta upp främre brättet så att skidan kan styras. Om du går upp i vikt, kan du flytta bak bindningen och flytta fram den om du går ner i vikt, precis som i klassiskt. Men, borra inte nya hål om skidorna fungerar bra.

Äldre skidor är ofta monterade med bindningen något längre fram än dagens skidor. Därför kan du ofta vinna fart genom att flytta bindningen ca 1-2 cm längre bak på gamla skateskidor. Gamla salomon-bindningar har tyngdpunkten 17 mm längre bak, eftersom de gamla SNS Profil-pjäxorna hade metallpinnen längre fram. Mina skateskidor från början av 90-talet fungerar fortfarande jättebra med nya Pilote-bindningar som är monterade i nya hål som sitter cirka 2,5 cm längre bak på skidan. Dagens skateteknik innebär att vi oftare står mer centrerat på skidorna än vad vi gjorde på den tiden. Därför kan vi numera åka på skidor med bindningen monterad lite längre bak. 

Två olika bindningssystem

I klassiskt har Rottefellas NNN-system vunnit kriget om skidmärken och skidåkare. Salomons SNS pilote har nästan helt försvunnit i klassiskt och ersatts med Salomons version av NNN-systemet, Prolink, samt Fischer/Ross Turnamic. Mycket kan sägas om det, men jag tycker att Salomon Pilote är bättre i både klassiskt och skate eftersom det är stabilare och framför allt vridstyvare. Fördelen med de NNN-kompatibla systemen är att sulorna på skorna är några mm lägre – det påverkar känslan i steget positivt. Jag tycker att den fördelen helt försvinner med de lite högre monteringsplattorna på skidorna för dessa system. Ja, självklart  är det en fördel att kunna flytta bindningen utan att behöva ta fram borrmaskinen och förvandla skidorna till en grevé-ost.

Jag har ändå bytt till NNN-kompatibla bindningar i klassiskt eftersom alla andra kör med sådana system nuförtiden. Som instruktör vill jag kunna byta skidor med andra.

Vänster: Rottefella NNN-bindning monterad på en NIS-platta på Madshus.
Mitten: Salomon Prolink skruvad i en 90-tals Fischer-skida.
Höger: Salomon Pilote Carbon monterad på nypande gamla Fischer för åkning på golfbana. Notera de två infästninggarna för de två olika byglarna på skon.

I skate lever fortfarande Pilote-systemet, den med två meallbyglar på skon för bättre styrning av skidan. Även om världseliten på Salomon/Atomic oftast ses med NNN-kompatibla prolink-systemet så har många motionärer valt att köra med Salomons pilote-bindning. Sportaffärerna är fortfarande ärliga och tydliga – Pilote är världens bästa skate-bindning. Så, om dina fötter trivs med Salomon så rekommenderar jag därför Pilote-systemet i skate. Hur mycket jag än gillar Salomon-bindningarna så kan det ändå vara så att Pilote håller på att förlora marknaden även i skate. De kommersiella krafterna är starka. I så fall kommer de bindningarna fortsätta att tillverkas och säljas ännu flera år, innan antalet användare minskar så att tillverkningen blir olönsam.

Visst är det en fördel att många NNN-bindningar kan flyttas med enkla grepp, men när väl pilote-bindningen är fastskruvad, så är den bäst. Det är mina 100% subjektiva testresultat 😉

Bindning och skida

Ja, precis, skidorna kommer ju förberedda för olika bindningssystem. Det finns en poäng med att inte trixa, utan sätta på de bindningar som skidan är designad för.

Den lite billigare och äldre modellan av Salomon Pilote. Det enda som skiljer jämfört med Carbon-bindningen är några ynka gram och cirka 400 kr i pris.

Även om Salomon Pilote är världens bästa skatebindning, så är inte skillnaden så stor att det alltid motiverar att borra i skidor som inte är byggda för att borras. Om du ska åka med Pilote-bindningar så är det därför bäst att åka på Salomon eller Atomic, då slipper du en monteringsplatta i onödan. De har istället förborrade hål för bindningarna. Denna lösning blir lägre, med skon närmare skidan. Vissa hävdar att monteringsplattan för NNN och Turnamic påverkar spannet negativt. Jag märkte det tydligt på ett par klassiska skidor jag monterade med en sådan platta och Rottefella-bindning. Jag gillade helt plötsligt inte det paret. Anledningen var att monteringsplattan blir högre och jag kom högre upp, ovanför skidan och lösningen upplevdes som vinglig. Det blev mycket bättre när jag istället monterade en prolink-bidning direkt mot skidan. Det var ändå inte riktigt lika stabilt som mina gamla pilote-bindnigar, men ändå helt ok. Det går trots allt bra att borra och skruva i monteringsplattorna – skruvarna fäster mycket bra. Jag har sett skidnördar som experimenterat med att planhyvla bort det översta lagret av NIS-plattan innan man skruvat fast Pilote-bindningen. Vad gör man inte för att optimera skidorna 😉

Summa Summarum

Om du inte vet vad du vill ha eller inte vill nörda in på olika modeller – köp det mest prisvärda paret som grovt sett verkar passa din vikt. Du kommer bli nöjd. Du kommer slippa fästvalla. Du kommer få högre puls och bättre motion med skate. 

Du kommer bli glad – För det är så himla roligt att skejta!

Är det bara Skinskidor som gäller nu eller?

Den vanligaste frågan är vilka skidor man ska köpa. Jag hoppas att du med hjälp denna sida ska bli säkrare på vad som passar dig. Som vanligt behöver jag spoiler-varna för skid-nörderi på hög nivå. I detta inlägget handlar det inte om att hitta skidor för världscupen utan om att hitta bra fäste och glid i vardagen, mellan matlagningen och skjutsa barn.

Familjens träningsskidor. Örjans fru kör med skinskidor och Örjan kör med ett ihop-plockat par med tejp – gamla Fischer, en skida är 205 och en är 210. Liknande spann på skidorna. Ja, jag glider oftast ifrån de flesta som har nya skidor med dedär halvdassiga gamla laggen.

Men vad ska man köpa? Är det bara skin-skidor som gäller nuförtiden? Är valla-skidorna helt ute? Här fokuserar vi på klassiska skidor med fäste – det som de flesta fortfarande landar i att köpa. Vill ändå passa på att tipsa om skate – fler och fler väljer skate som enda par. Lär man sig dubbelstakning så funkar det bra även om du kommer ut i skoterbeda spår. Men, med fäste finns i stort sett två huvudalternativ för motionären.

Skin eller Tejp & Valla?

I klassiskt står valet mellan skin-skidor eller valla-skidor om du vill ha fäste. Ja, visst finns det rugg-skidor också, men det har inte slagit igenom brett och metoden är inte alls etablerad i kretsar utanför de snabbaste tävlingsåkarna. Det funkar i många fören, men långt ifrån alltid. Det ena behöver inte utesluta det andra, så om du är intresserad och kommer över bra rugg-skidor – tveka inte att köpa. Det är roligt att testa och fungerar ofta mycket bra.

Skinskidorna dominerar kraftigt. Men, med flera par vallnings-skidor öppnar sig möjligheter som kan göra livet snabbare och lika enkelt som med skin-skidor. Här går vi igenom de två huvudalternativen.

Skinskidor

Skinskidorna funkar tillräckligt bra och har därför blivit hetast på marknaden eftersom alla kan hantera dem. Om jag bara fick ha ett par klassiska skidor, skulle det bli ett par skinskidor, eftersom jag inte gillar att hela tiden behöva valla om. Hemma i Borås skiftar vädret ofta från dag till dag – ena dagen kall nysnö och andra dagen slask. Det är ett himla meck helt enkelt, särskilt övergången från slask till nysnö innebär en halvtimme vallning som helt enkelt inte finns i vardagen. Sådana dagar blir det lätt att även jag struntar i skidåkningen – eller väljer att skejta istället, även om jag hade tänkt åka klassiskt.

I nysnö är ibland skinskidor enda alternativet. På några tävlingar jag kört har alla alternativ med ruggning och valla misslyckats för i stort sett alla startande. Ja, trots flera timmars testande, med tillgång till 2-3 olika racepreppade par skidor och en hel stab med vallare. Det är anledningen till att tävlingsåkarna numera oftast har ett par skinskidor att ta till på tävlingarna. När jag åker mycket så stöter jag dock på detta föra mycket sällen, det är helt enkelt inte värt att köpa skidor för ett ovanligt före – men det är en sak som ändå talar till skin-skidornas fördel.

Efter genombrottet kring 2015-16 har skinskidorna fortsatt att utvecklas och den utvecklingen ser ut att fortsätta under lång tid framöver. Skinskidor är kanske lättaste sättet att få skapliga klassiska skidor. Därför rekommenderar jag skinskidor till många. Det behövs verkligen ingen kunskap om skidor och vallning – många är helt ointresserade av prylarna – då är det skins som gäller. Min fru kör skinskidor om inte jag vallar upp ”fin-skidorna” med valla åt henne.

Med den stora köp-rekommendationen i ryggen, vill jag ändå peka på några nackdelar med skinskidor:

Nackdel #1: Skinskidorna går oftast lite långsammare än vallade skidor. Meeeen, utvecklingen går fort och om några år kan det vara historia – utvecklingen går framåt på flera sätt, justerbara hudar i höjdled och längd, och de flyttbara bindningarna är nog här för att stanna.

Nackdel #2: Spannet – viktigt att det är helt rätt
Spannet blir helt avgörande och det finns inte särskilt mycket att göra om spannet är fel. Om det inte fungerar direkt – gå tillbaka till butiken och byt skidorna direkt. Seriösa handlare ger den servicen. Den väl utprovade skidan fungerar bara så länge du håller samma vikt. Om du går upp 5 kg kommer det ovillkorligen glida lite trögt. Om du går ner 5 kg kommer du med stor sannolikhet få svårt att få fäste. I båda fallen återstår bara att byta skidor om du vill ha bra glid och fäste. Hudarna är vad de är och kan inte justeras så mycket, även om det går att justera lite med ett rakblad. Detta är dock ett område där utvecklingen går framåt och vi ser olika lösningar med flyttbara bindningar, utbytbara hudar och hudar som kan längdanpassas och höjdanpassas.

Nackdel #3: Rengöring – pinan med skinskidor
Om du åker ofta så behöver hudarna rengöras med jämna mellanrum även om snön är ny och vit. Rengöringen är tråkig, men helt okomplicerad. För pälsen finns särskilda rengöringsmedel och de är omotiverat dyra men fungerar bra. Jag har även kört med vanlig vallaväck och lacknafta och det har fungerat lika bra, utan att förstöra hudarna så som tillverkarna hävdar. Istället för impregnering kan du gnida in lite glidvalla på huden, gärna högfluor. Glidytorna på skinskidor är lätta att rengöra och skiljer sig inte från andra skidor.

Om du åker när det är blött i spåret, när andra åker med mjukt klister, så kommer dina skidor, och särskilt hudarna suga till sig klisterrester från spåret, och efter någon mil är både hudarna och glidytorna mycket smutsiga. Det hjälper bara obetydligt om du behandlat hudarna med impregnering och liknande. Om du åker i nysnö nästa gång, så kommer klistret göra att snö fryser ihop med klistret, s.k. underfrysning. Skidorna får snöstyltor från brätte till brätte och kan inte användas som något annat än snöskor eller styltor. Om du rengjort lite slarvigt, så blir det ändå underfrysning i hudarna och ändå omöjligt att åka.

Du måste därför rengöra mycket noggrant och det är tråkigt och tar lång tid. Glidytorna går fort att rengöra med en papperstrasa och vallaväck, men hudarna är jobbiga att göra rent. Man måste gnida och gnida och byta trasa många gånger. Det är trasa och lösningsmedel som gäller även för hudarna. Det kan ofta ta längre tid att rengöra hudarna än att valla om från grunden – under sådana omständigheter är alltså skinskidor kanske det mest omständliga alternativet. En halvtimme för att rengöra svårt smutsade hudar är inte alls ovanligt efter några varv i ett konstsnöspår med gammal blöt snö. Klistret sätter sig även på skateskidor men där är det lättare att rengöra snabbt. Ibland hör jag skidåkare i vallaboden skämta om att klistervalla borde förbjudas.

Valla-skidor. Tejp & Klister!

För många är vallning och utmätning av fästzoner fullständigt uteslutet. Då är valet enkelt. Ni som känner igen er kan sluta läsa här och köpa skinskidor direkt. Ni andra kan köpa minst två par skidor och komma lika enkelt undan med fästvallningen som dem med skinskidor. Men – köp ett par i taget. Lär dig hur spannet fungerar för dig, och köp först därefter nästa par, för då vet du mer vad du vill ha. När man köper skidor söker man alltid efter ett par skidor som kommer fungera i de flesta fören, men man söker ibland efter ett par med fördel mot kallvalla, grundwax eller klister. Börja inte med klisterskidor, utan köp ett par som har ett lägre, flackare kallföre-spann som är lite lättare att få fäste med. Det som betecknas som universal-spann är oftast optimerade för grundwax eller täckt klister och är lite svårare att få fäste på. Rena klisterskidor är högre i spannet och överkurs ganska långt fram i karriären.

Vallningsskidor går nästan alltid lite snabbare än skinskidor och det beror på att vallan kan regleras. Det är även en fördel även när du går upp eller ner i vikt.
– Kortare fästzon och tunnare/färre lager valla om du går upp i vikt.
– Längre fästzon och tjockare/fler lager om du gått ner i vikt.
Om du går upp i vikt kan de gamla klisterskidorna användas med burkvalla. Om du går ner i vikt kanske du behöver ha klister på de gamla kallföre-skidorna som kan bli riktigt snabba i grovkorniga förhållanden.

Här beskriver jag hur två par vallningsbara klassiska skidor kan användas för att få lika enkel eller rent av enklare preparering för träning som med skinskidor:

Tejp-paret
Tejp är oftast bättre än skinskidor. Det glider oftast bättre eftersom det lätt kan anpassas efter spannet på skidorna. Inget behov att flytta bindning. Tejpen fungerar i de flesta fören och jag har åkt 100 mil på hård konstsnö med samma tejp – när det börjar släppa lägger man bara på ett nytt lager tejp ovanpå och kör minst 100 mil till. Ja, det går att köra på fjolårets tejp. Det går att göra rent glidytorna med hjälp av vallaväck, sickel eller glidvalla även om de är vallade med tejp. Kör med den vanliga original-tejpen om du bor där det töar ibland. Nya specialtejper är inte riktigt lika all-round. Bäst blir det om man lägger tejp exakt utifrån skidans spann och tryckzoner. I dendär lilla ”fickan under foten” kan man lägga två eller tre lager om skidorna är hårda. Om du vallat skidorna med burkvalla vet du hur tjockt det brukar behövas. Generellt kan man säga att du inte ska ha fäste där burkvallan slitits bort efter någon mils åkning. Var noggrann när du lägger på tejpen.

Tejp kan drabbas av ifrysning vid nysnö. Det finns en spray som förhindrar ifrysning vid nysnö. Den fungerar ibland rätt hyffsat men inte alltid. Varma skidor direkt från varm bil eller vallabod fryser i direkt. Låt skidorna kallna innan du lägger dem i snön. Det tredje tipset är att skrapa av snön mot kompisens skidor om du drabbats av styltor. Då kan en tunn ishinna bildas. Det är kass att åka med den ishinnan, men det går att åka. Det bästa är att ha ett par mycket noggrant rengjorda skinskidor i nysnö. Valla i sådant före är svårt.

Tryck fast tejpen noga och värm gärna fast den med värmepistol eller gasol och tryck in tejpen i det ruggade belaget med hjälp av en vallakloss innan du drar av skyddspappret.

Tejpskidor från förra säsongen. De funkar en säsong till.

De flesta skidor som fungerar för dig med valla kan användas med tejp. De mjukaste skidorna kan vara svåra att få fart på med tejp, även om de kanske fungerar bra med 2-3 lager burkvalla – då kan det hända att tejpen slits bort om skidorna är mycket mjuka, eller att tejpen bromsar lite hela tiden. De hårdare klisterskidorna med högt spann kan vara svåra att få fäste på med tejp, även om du lägger flera lager med tejp.

Klister-paret
Tejpen fäster inte när det är klisterföre där universalklister eller mjukare krävs. Detta händer när det är:
– Hård is, typ skridsko-hårt
– När det är blöt snö med plusgrader.

Därför behövs ett par skidor med klister på. När klistret ska sitta hela vintern rekommenderar jag att lägga mycket tunt chola-klister i botten, sedan grönt klister – mycket tunt. Därefter lila/universal/rött/silver efter dagens före. Vid behov duttas på lite mer klister, och om klistret blir smutsigt eller om ett annat klister behövs kan man skrapa bort det och lägga nytt. Med chola och grönt som grund fäster de mjuka klistren bra mot skidan och grundvallan. Grundvallningen sitter oftast kvar även om du skrapar bort översta lagret klister med en skrapa. Till klister kan du använda det par med hårdast spann som du har.

Dags att rengöra klisterskidorna och börja om med vallningen från början igen.

Tredje paret
Om du har tre par – ha ett par vallade med vanlig blå extra eller liknande – det går lite lättare i den kalla snön än tejpen. Detta är ditt bästa par, det som oftast går bäst. När du vill ha snabba skidor vallar du iordning dessa för dagens före, men en dag när du pressar in en runda mellan jobb och tvättstuga – tar du tejpskidorna eller klisterskidorna.

Valla flera par skidor – För Vem?
Denna metod att valla enkelt passar dig som är beredd att tänka på spann, fästzoner och vallning, men ändå vill lösa det på ett mycket enkelt sätt. Det passar även dig som har stort intresse för sporten och gärna köper två, tre eller ännu fler par klassiska skidor. Metoden ger dig användning för de skid-par som är ok, men inte är guld-par. Det är såhär Örjan gjort ända sedan tejpen kom kring millennieskiftet. Gamla halvbra skidor från 90-talet fick nytt liv som träningsskidor.
Om du har tur och fått tag på ett par riktiga guldpar och inte vill lägga pengar på fler nya skidor, så finns det ofta skidor att köpa begagnat på ex blocket.

Det finns inga rätt och fel
Själv har jag haft så många träningspar att jag utan vidare kunnat ha tre par iordningställda träningsskidor, och ha flera i reserv. Lagret av gamla tävlingsskidor där hemma börjar dock minska i takt med att belagen blir mycket tunna och då bryts ofta skidorna. Det händer särskilt ute på de lite ojämnare natursnöspåren, eftersom belagets draghållfasthet är en viktig del av skidans uppbyggnad.

Jag överväger att köpa skinskidor till mig själv. Till min fru köpte vi ett par valla-skidor innan skin-skidor slog igenom stort. Vi hade tur och fick levererat ett par riktigt bra skidor. Vi har senare kompletterat med ett par skinskidor så att hon kan åka utan att jag är hemma och vallar upp fin-skidorna.

Tävlingsåkare tränar ibland med skinskidor, men jag har också noterat att många tävlingsåkare har ett par tejpskidor. Några kör oftast med föregående helgs tävlingspreppade skidor. Det verkar vara lite olika hur tävlingsåkarna gör.
Så om du ska köpa valla-skidor – börja med ett par. Lär dig hur de fungerar. Om du åker mycket så kommer du vilja ha flera par ganska snart. Då kompletterar du med det som du oftast saknar. Så bygger man upp sin skidpark, steg för steg. Det är den kunskapen om varje enskilt par skidor som gör att du kan få snabbare skidor än alla andra. Om du åker bara några gånger per säsong, så kommer du inte behöva flera par, och då är skinskidor bäst.

Summa summarum
– Intresserad och en aning prylgalen? – Överväg att köra med tejp och klister på två träningspar. Strunta i skinskidor.
– Bara intresserad av att det ska fungera? Köp ett par skinskidor och gör rent dem när de är blivit smutsiga.

Ut i spåret och ha roligt!

Samarbete med Skidome

För mig ett dröm-samarbete ser nu ut att vara på gång. För några år sedan var tyvärr snön under all kritik i Skidome – nu har de fått ordning på det, och jag åkte nyligen där, nästan en vecka efter senaste pistning och det var fortfarande fasta fina spår både för skate och klassiskt. Träffade nyligen Agnes på #skidome och diskuterade samarbetsformer.

  • Privatlektion på skidor året runt. Klassiskt eller Skate
  • Grupplektion på skidor när som helst under året.

Du kan boka din skidlektion till förmånligt pris redan nu!

En stor fördel med skidome är att du kan hyra skidor, stavar, pjäxor direkt på plats. Skidorna hyr du själv, direkt från Skidomes personal. Örjan kan hjälpa dig att välja rätt par och rätt stavlängd.

Jag kommer dessutom gå in som vikarierande instruktör på Skidome, under Skidomes varumärke. Ser verkligen fram emot att bli en del av arbetsgruppen i skidomes spår.

Skidglädje!

Spåret i Skidome är lätt för nybörjare och med hög fart blir kurvorna tekniskt utmanande för oss som gillar fart.
Nej, det är inte helt platt, utan lagom kuperat för teknikträning.

Ett bra Surfski Meet 2019 på Naven!

Vi lyckades göra ett riktigt bra Surfski Meet trots 17 mm regn och den vindstilligaste helgen på hela hösten. Ja, ett nytt ord där – ett hemskt ord. Trixet är att ha erfarenhet av hur förhållanden brukar variera just i sina egna hoods. Det går inte att arrangera ett bra surfski meet utan att ha koll på omgivningarna.

Fredagen: Out & In De Lux
Jag beslutade att trots allt inte köra en downwind på fredag-kvällen, trots att det det såg ut att vara enda chansen på hela helgen. I år ligger arrangemanget lite senare, så vi hade nästan en halvtimme mindre tid på oss innan mörkret kom. Planerade istället en platt runda för att visa omgivningarna vid stugan. Grämde mig inte så lite – utan rätt mycket – för att missa fina vågor över Kinneviken. Hade under senaste dygnet planerat att paddla från Blomberg vid Kinnekulle och sedan tvärs över Kinneviken till Ullersund i 10 m/s. Det är en sträcka jag aldrig paddlat, men där vi åkt båt massor av gånger eftersom vi hade motorbåten i Källby när jag var barn. En kvart innan vi drog iväg kollade jag observationerna vid Pålgrundet en sista gång bara för att……… Då ser jag att det är Nord västlig vind istället för Sydvästlig som alla prognoser visat. Shit, det innebär ju att vi är på rätt plats vid rätt tillfälle. Dendär missade downwinden blir till en liten möjlighet. Gött att vi inte gjorde det. Hade blivit 13 km ren sidvind. Nu gäller det att få militärisk disciplin på alla individerna. Vid sådan vind blir det fina vågor från de yttersta, nordliga skären i Ekens Skärgård, och hela vägen ner till Naven. Motvinden är inte så farlig för det finns vägval med skydd från öar där ute. Det blev en ”out & in – de lux” med ”kors-gullesurf” i fint kvällsljus.

NK hade skickat med en rykande het demoski till oss, en Storm 610. Fint bygge, helt utan skarv. Jag fick prova den redan första passet och gillade den skarpt. Om jag bara fick ha en ski, så är det mycket möjligt att jag hade valt en sådan. Superbra sittbrunn som ger bra stöd i bakre delen av ändan och därför rätar upp min rygg på ett bra sätt. I sidled ger sitsen bra kontakt via sittknölarna. Lekfull och bra på att svänga, precis så som jag minns min gamla squall+. Detta är en snabb båt som många kommer kunna ta steget upp till. Den är fin att höftstyra och den surfar fint. Den hittar surfvågen – suger sig fast och automatsurfar lite som min Zest. Nej, inte riktkgt lika bra automatväxel i surf som Zest, men bättre än de flesta andra modeller jag testat. Om vi nu ska jämföra med Zest, så är den samma fartklass, men lite mindre topprank, samtidigt som den saknar lite av dendär supersolida bottenstabiliteten som Zest har. Den tar lite fler poäng än Zest på plattvatten, lekfullhet och är säkerligen lättare att lära sig behärska, men Zest är fortfarande surfkung.

På väg ner mot ”out & in – de lux”. Paddla norr ut, i skydd av öar, sedan följa med vågorna tillbaka. Det blev en riktigt fin tur där på kvällen, även om det hann bli lite väl mörkt på slutet. Vi höll ihop gänget och hade koll på varandra.
Foto: Pontus

Det är lite meckigt att komma ut och paddla samtidigt som folk kommer indroppande till arrangemanget vid olika tider, beroende på jobb och trafik i varierande omfattning. Några bytte om på 2 minuter och några hann dricka kaffe i lugn och ro. Henrik tog en buss till Ullersund och promenerade en lång sträcka i hällande regn innan jag kom iland och hittade ett meddelande att han behövde skjuts. Oj vad det regnade…….. Logik och olika önskemål innebar att tjejerna tog gula huset borta vid hamnen och killarna snarkade i gäststugan närmast huset.

Vänerflottan i hamn precis innan första rundan på sjön. Killarna installerar sig i röda gäststugan.

Efter frukost på lördagen kom vi iväg i skaplig tid. Inte för att prognosen var särskilt bra, men vi ville ju inte komma för sent till bastun, och för träningens skull ville vi ju ändå paddla två pass. Vi åkte till Kålland, ja, fastlandet alltså och lade i vid ”Segelsällskapet Westötarnes” brygga vid Bösshamn på andra sidan av halvön. Lite häftigt var det att paddla ut med silhuetten av Kinnekulle mitt i trynet på en nästan platt Kinneviken. Ljuset gjorde att Kinneviken verkade så liten och en stor regnbåge tornade upp sig norröver. Häftigt. Det var så platt och god sikt att vi körde fri fart från början, med uppsamling utanför Läckö. Om det blåste något så var det medvind och kändes därför som komplett stiltje. Jag satt helt rätt i min Pulse och njöt av att kunna glida lätt i det platta vattnet. Med brist på vågor blev det kortare sträckor med hård paddling blandat med en del snack och lite kulturhistoriska inslag. Vi gjorde ett stopp vid Spiken där pappa hade dukat upp te, kaffe, kexchoklad och frukt. Tyvärr hade solen gått i moln just då, så vi var tvungna att dra vidare för att inte börja frysa ändan av oss. Helt utan roderhaverier kom vi tillbaka till stugan.

På väg in genom vassen till stugan under lördagen.
Eftermiddagen innebar en chans till surfvågor på västsidan av Kållandsö. Självklart tog vi chansen, men vi möttes av en nästan helt platt sjö. Vi spanade mot Dalsland där Helen har sin stuga.
Det var tur vi hade trevligt sällskap, för det är sällan man ser sjön så platt. En hemsk syn för varje downwind-arrangör.

Lite bedrövad kom jag tillbaka till stugan efter ytterligare en plattvatten-tur på eftermiddagen. Det var ju inte mycket till downwindläger – bara några kilometer fjösiga korsvågor på fredagskvällen hade vi fått, och för de vågorna hade vi fått paddla motvind. Prognosen såg nu ut som ett gigantiskt Lithium-piller – inte en vindpust i sikte. Överallt annars verkade det bli vind, utom hos oss, mitt i en snurrigt stiltjebälte. Tur att gänget var kul och hade humöret uppe, och träning hade vi fått. Gött att hänga vid stugan en stund innan vi drog iväg till bastuflotten.

På väg in mot vassrännan som leder in till stugan på lördag kväll.
Stughäng med entertainment. Välkända Hitlåtar som ”24,5” och ”Surfski-babes”

På flotten är det perfekt med vindstilla. Även om vattnet i baljan hade kunnat vara 2 grader varmare så trivdes fint. Vi hjälptes åt med grillning, dukning, eldning, elkopplingar och att dyka efter kontokort och allt annat som kan behövas ute på en flotte.

Grillen är förberedd och de flesta bastar.
På väg till bastuflotten med grillmat, öl och efterrätt.

Lagom till efterrätten tog vi en titt på morgondagens prognos. På någon av apparna hade prognosen åter ändrat sig, och visade nu 6-7 m/s från SV. Alltså – det är en helt ok prognos som innebär att vi skulle ha bra vågor i 22 km. Vågade inte tro på det på riktigt, men vi bestämde oss för att chansa på att det skulle stämma. Det innebar en ganska lång transfer på söndag morgon, och sedan en 25 km lång paddling över öppen sjö. Dags att krasha i sängen. Jag var trött och det var nog fler som längtade efter att få sova.

Med tanke på hur prognoserna hade lurat oss hela helgen, så var alla inställda på 25 km platt vatten. Någon ropade att det var vita vågtoppar när vi var på väg ut till Hindens Rev, men jag tog det inte på allvar. Alltså dendär stigen ner till vattnet var ju inte en stig förra året, men nu har vi snart trampat upp den så att det verkligen är en stig, även om det är lite för trångt på ett ställe.

Erik ser fram emot surf och vi andra laddar för plattvatten. Erik hade rätt. Det var riktigt bra vågor!

Jiiihaaaa!
Lättsurfade vågor – bara styra åt två olika håll för att fortsätta surfa. Okej då, vi paddlade lite, men alla var sådär glada som vanligt folk bara blir av psykofarmaka. Vilken avslutning på helgen!

Tackar Mamma Ing-Marie och Pappa Bosse för support med mat och taxi-service. Ni är Bäst!

Skidläger 2019-20

Upplev hur du flyter fram i spåret.

En hel helg i Orsa,Grönklitt. 5 skidpass i fantastisk miljö, fredag till söndag. Kom till Grönklitt på Torsdag eftermiddag/kväll. All inclusive. Den redan lilla gruppen kommer delas in i mindre grupper. Därför kommer vi kunna blanda skidåkare med olika nivå på lägret utan problem. Få tips som gör att du kan kan fortsätta förbättra din skidåkning under säsongen. Genomgång av skidpreparering med och utan glidparaffin.

PM och inbjudan kan du läsa här

Anmäl dig här

Skate 28 November – 1 December

Lär dig flyta fram i skate – på en helg. Nybörjare och intermediate. Kanske har du redan åkt nattvasan? Du bör kunna ta dig runt ett vanligt konstsnöspår i skate för att på bästa sätt kunna ta till dig innehållet under helgen. Du behöver inte vara snabb – det blir du under helgen.  

Klassiskt 12-15 December

För dig som vill utveckla klassisk skidåkning. Du åker redan skidor och vill få fart i spåret. 
– Du som inte åkt jättemycket tidigare kan få stor utveckling i din skidteknik under helgen. 
– Du som åkt tidigare, kanske till och med Vasaloppet kommer få en grundlig genomgång av din teknik. Bättre fart och energieffektivitet på långa rundan.  

Klassiskt från grunden 16-19 Januari

Favorit i repris. Vi går igenom klassisk skidåkning från grunden. Du kan vara helt grön eller “blåbär”, men även du som åkt endel kommer ha nytta av att gå igenom tekniken i ett lugnt tempo. Det är alltid till grunderna som även elitåkarna återvänder för att utveckla sin åkning.

Båtsläp blir kajaksläp under sommaren.

Jag behöver kajaksläp vid arrangemang. Senaste året har jag haft ett skriande behov av kajaksläp vid tre arrangemang i firman. Naven Surfski Meet (kommer igen nu 27-29 sep – anmäl dig!) och ”En Vågad Helg” i våras. Klubben (Västkust Surfski) behöver kajaksläp på både ”Vågryttaren” under våren och ”King & Queen of the Fjord” senare på hösten. Ett nytt kajaksläp kostar mellan 20-30.000 kr och begagnade mer än hälften av priset. De pengarna är roligare att lägga på en ny surfski i kolfiber.

Under semestern spankulerade jag förbi pappas båtsläp för sturpulpetbåt. Obromsat 80-släp för max 750 kg totalvikt. Noterade att det i grunden är exakt samma släp som också säljs som kajaksläp. Istället för kajakställning sitter det köl-rullar och sjösättnings-vinsch på en otymplig ställning nära själva kroken. Vi har styrpulpetbåten i sjön från tidig vår till långt in på hösten – då står släpet oanvänt. På vintern när båten står på land – då har jag inga stora surfski-arrangemang. Så, säsongerna överlappar inte. ”Jodå du får låna släpet” sade Pappa.

Båtsläp för mindre styrpulpet-båt söker sommarjobb.

Fortsatte spankulera runt detdär båtsläpet och noterade att köl-rullarna sitter ganska högt, men inte högre än hjulhusen med skärmar. Kajakerna måste ligga fritt ovanför hjulhusen på kärran. Då behöver man aldrig montera bort rullarna som sitter där för att sjösätta båt. I detta fallet betyder det att understa hyllplanet måste vara 20 cm ovanför den bärande balken. Lätt fixat. Dessutom mätte jag längden på släpet och konstaterade att det med god marginal är tillräckligt långt.

Den främre ställningen med vinschen skulle dock vara i vägen för kajakernas för, åtminstone för längre skis. Att varje år montera av ställningen med vinsch såg alldeles för knöligt ut, så jag lade undan iden.

Släpets data på Trafikverkets hemsida. 750 kg betyder att dragbilen måste väga minst 1500 kg, eftersom obromsat registrerat släp får dra max hälften av bilens vikt. Eftersom ställningen bara väger cirka 50 kg, kan man lasta mer än 500 kg surfski. Det är ca 33 kg styck, och en surfski väger bara 9-15 kg. Någon övervikt kommer vi aldrig i närheten av. Bakre ljusrampen med nummerplåt kan skjutas ut cirka en meter, så vi kommer behöva flaggor för utskjutande last.

Några dagar senare såg jag en bild på ett kajaksläp med två lodräta bärande stödstänger per ställning. De kajaksläp jag hittills sett har alla haft en grov lodrät stång i mitten och fyra stänger som korsar, med hyllplans-armar på cirka 1 meter åt båda sidor. Där kan man lägga två kajaker eller en vanlig canadensare. Modellen med två stående stänger kan inte lasta stora canadensare (tävlings-C1 och C2 ska dock gå fint) och man måste lasta 8 av 16 kajaker bakifrån. Det krävs därför stora utrymmen för att lasta, minst 15 meter i längd, men det är sällan ett oöverstigligt problem. Kajakerna som lastas bakifrån kommer då surras mot en lodrät stång som inte är i mitten av släpet. Hej hej, så kan man ju göra, och låta dendär ställningen med vinsch sitta kvar hela året, den är ju inte ivägen då. Fören på en ski eller kajak kommer inte vara nära mitten av släpet och vinschen ändå. 

Ritningen – kanske inte snyggast…..
Flera detaljer blev ändrade i verkligheten. Bl.a krysstagen som kryssas åt andra hållet för att bättre avlasta tyngd från övre hyllorna och de böjande krafterna på botten- röret.

Ringde runt till olika stål-handlare och smidesfirmor. Ingen räknade på det, men baserat på beräkningar för liknande konstruktioner och standard inom smidesbranchen (ja, det kallas ”beprövad erfarenhet” när rådet kommer från ett proffs) fick jag mycket samstämmiga rekommendationer. Samtliga rekommenderade att bygga ställningarna i varmgalvaniserade fyrkantsrör 25×25 och med minst 2 mm godstjocklek. Fick rådet att borra och montera med M8-bult istället för svetsning. Jag räknade ut att ställningarna kommer väga cirka 50 kg totalt. Beställde 6 st rör 25×25 på 6 meters längd och rätt bultar.

Jag hade mätt balkarna på släpet och fick ett mått för u-bultar att fästa ställningen på släpet med. U-bultar verkar vara en djungel och det kan vara svårt att hitta rätt dimension. Var ett tag inne på att lösa det hela med hjälp av gängstång, plattjärn, brickor och låsmuttrar. Till slut hittade jag ändå perfekta U-bultar på nätet. När jag tog emot dem på posten upptäckte jag att de hade skickats från England.

Såhär ser ställningarna ut. Notera krysstagen längst ner mellan understa kajakhyllan och det bärande fyrkantsröret längst ner, det som ska ligga mot släpets bärande balkar. Krysstagen behövs för att ställningen inte ska vika ihop sig åt höger eller vänster i en kurva.

Det tog cirka 1,5 timmars arbete hemma i carporten att kapa rören och fasa av grader mm. Om ett proffs hade jobbat i en verkstad hade det troligen tagit mindre än en halvtimme. Jag använde en vanlig vinkelslip med metallkapskiva och en liten träregel att lyfta upp godset från asfalten med. Utmätning och borrning av alla hål tog cirka 2 timmar. Jag körde med min vanliga borrmaskin och ett nytt 8mm borr. Det räcker gott och väl. Borret gick ganska lätt genom metallen, ner i träregeln. En gång touchade borret asfalten och då var jag tvungen att byta borr direkt.

Kapade ändavslut sprayas med ”kallgalv” som oftast heter zinkspray. Här har hyllplanet fått ett stopp så att remmar inte glider av hyll-stängerna. Två muttrar och 10 cm gängstång, m8 och silvertejp.

Montering med bultar tog cirka 2 timmar. Det var nu jag kapade och borrade kryss-stängerna så att ställningarna blir helt raka och stabila i sidled. Mätte in sista hålet för kryss-stång genom att borra det på plats när ställningen är helt rak.

Sedan var det bara att klä in ställningen med rörisolering och klippa till en gammal filtmatta så att skrovet på surfskin glider mjukt när lastning sker bakifrån. Jag monterade också stopp för remmar. Allt detta tog cirka 3 timmar.

U-bult av rätt dimension kan vara svårt att hitta. Jag beställde från England.

Det var först när jag monterade ställningarna på släpet som jag kapade och sågade de övre längsgående stängerna. Köpte även fyra spännband för kryss-stabilisering av hela ekipaget mot krafter framåt och bakåt.

Spännband som kryss-stabilisering.

Materiallista

  • Varmgalvaniserade fyrkantsrör. 25x25x2mm. 35 meter.
  • U-bult i rätt dimension som går runt bärande balk + ställningen.
  • Bult varmgalv M8 60mm 26st
  • Bult Varmgalv M8 90mm 4st
  • Låsmutter + bricka varmgalv M8 48st
  • Gängstång galvad M8 1,5 meter
  • 4 st spännband 1000 kg för kryssband.
  • 22 meter rörisolering för rör med diameter 28 mm.
  • 300 buntband 25 eller 30 cm.
  • Filtmatta 1kvadratmeter
  • Silvertejp till att tejpa ändar för gängstång till surrningsfästen. Halv rulle.
  • ”Kallgalv” zinkspray för alla kapytor (rostskydd).

Total kostnad är cirka 3500 kr för allt material. Arbetstid cirka 15 timmar inkl ritning, planering, inköp.

Endast enkla verktyg behövs, som de flesta redan har där hemma.

Vore roligt om fler börjar använda sina båtkärror som kajaksläp. Jag tänker kanske mest på klubbar, som ofta har behov av flera kajaksläp. Kanske en medlem har ett båtsläp som bara dräller där hemma hela den varma säsongen. Båtsläp är ju oftast tillräckligt långa för att fungera bra som kajaksläp.

Att paddla Dalslands Kanotmaraton +, 2019

Pang, där gick starten. Bara att trycka på och låta frekvensen vara hög. Var ganska nära några av elit-killarna på startlinjen, men de bara drar ifrån. Kan kanske, kanske paddla så fort, men inte när vi ska köra 55km. Var ändå uppe i 190-puls en stund, och jag maxar 196 på skidor skate, de två bästa dagarna varje vinter. I paddling har jag maxat 192 slag/min, så jag fegade inte och detdär är tecken på att jag hade en bra dag. Nöjde mig först med att hänga några K1or på häckvåg i 13-14 km/h. Måste köra mer intervall, för att bättra teknik i maxfart. Och så detdär med syreupptagningen……

Snart start. Ja, det regnade ganska mycket, men i kajaken märker man inte det. Har inget minne av regn förutom innan jag sjösatte .
Images by Marie

Nu gäller det bara att hitta rätt våg att hänga. Inte en chans att jag borrar själv utan häng-våg när jag redan ligger på bristningsgränsen. De snabbare K2orna blev också svåra att hänga, men jag hittade en Polack i racinglåda som nästan hänger med gruppen framför – verkade vara landslagströjan, men stabiliteten var inte landslagsklass, och vågen är bra i flera km. Tar sedan rygg på en K2 som kommer bakifrån lite snabbare och jämnare tempo. Efter några kilometer var det krig om platsen bakom K2an och jag var lite för snäll och orutinerad där. Hade absolut inte släppt ett bra häng lika lätt om det varit en skidtävling. Får ta och hänga närmare så att jag inte lämnar utrymme att sno vågen. Var har jag kompisarna då? Jo, Filip och Anders är i klungan på vänstersidan. Bjarne hade en bättre start och har varit i den främre klungan hela tiden, men de andra ser jag inte. Lite byten av häng-vågor in mot lyftet, och jag är strax bakom Anders, Filip och Bjarne. Yes, det gick bra att få upp skin på axeln och skönt att få springa lite, det är ju det längsta lyftet på 390 meter nu direkt – men vad gör alla? – de som just högg som påtända skogshuggare med paddeln börjar plötsligt fin-promenera. Arrangörerna varnade ju för brant backe, men….. – Nej, vad sjutton  jag joggar väl ikapp Filip där framme. Blir snabbt piggare av att jogga och använda andra muskler. Det går bra nu. Då händer det – jag välter på väg ner i skin vid bryggan. Sumpar nog 20 sek, men har ändå bättrat min placering betydligt jämfört med före lyftet och jag har syresatt mig bättre.

Strax efter första lyftet får jag paddla hårt för att hänga med. Ja, det är jag i Borås SKs röda tävlingsöverdel och svart-grön #nordickayaks #nitro60
Foto: Images by Marie. Det går att köpa bilder från Marie via fb-länken.

Väl uppe i båten kommer jag ut från första lyftet längst bak i en stor klunga. Alla i klungan var före mig in till lyftet. Nu går det fort igen, runt 12km/h, så jag fokuserar på att bara hänga den som är näst sist i gruppen. Filip är uppe och drar där framme och det blir mer som två led än en klunga. Ledet spricker efter 2 km och farten längst bak minskar till cirka 10,5 km/h. Tappar mot kompisarna där framme – oskön känsla. Tanken att gå ikapp gnager nästan hål på mig. Nej – det kostar för mycket skriker hela kroppen. Tempot är lugnt för mig på en bra våg bakom en ganska bred motionskajak. Gruppen framför är klart mer än en minut före nu, kanske två minuter. När jag allvarligt börjar tänka på att gå upp och dra, hör jag paddelkommandon bakom mig. Yes – kan det vara K4an som jag sprang förbi i lyftet? Jodå, jag kan gå in som andra båt bakom K4an. Bättre våg och klart snabbare. Nu är vi mitt på Svärdlången mellan lyften. Vi kommer ikapp en K2a med cirka 3-4 km kvar av Svärdlången. K2an lägger sig på K4ans sidovåg snett framför mig. Jag kniper direkt tillfället utan att tveka en millisekund. Trycker mig fram på maximal kraft till K2ans häckvåg. På andra sidan K2an ligger en citius 44 på sidovåg och visst får jag nytta av den kajakens sid-våg också. Befinner mig helt plötsligt på en s.k. “diamantposition” med förstärkta vågor från K4an snett framför. Kan man tänka sig en bättre position? Jag får 3-4 km där, in mot lyftet i Skifors. Behöver bara peta lite med paddeln och visst tar vi in lite på gruppen framför. Käkar lite banan, dricker sportdryck och mår som en prins där på diamant-plus-vågen. Uppskattar att jag lyfter cirka en minut efter Filip och Richard, lagom mätt, otörstig, pigg. Jag har paddlat på våg och haft en bra resa hela vägen.

Snabbt upp med skin på sandstranden för lyft 2 av 3. Två snabba muggar sportdryck med skin på axeln och jag rusar ner mot ilägget på sandstrand. Tar in mycket på dem där framme under hela lyftet och hinner ändå dricka så mycket som kroppen klarar att hantera. När jag kommer till stranden rapar jag stort och ser Filip och Rickard paddla hårt. Jag är nog 150 meter bakom när jag kommit i båten och kan börja trycka. Pigg, och märker att jag kan komma ikapp. Det tar 3 km med hård paddling att komma ikapp eftersom gruppen framför tog det lugnt vid lyftet och nu har bra fart. Rushen vid lyftet var ändå en bra satsning för mig – tog in mer där än i paddlingen efter lyftet. Rushen på 3 km tog nog mindre kraft än att gå med från början. Vilket tokbra flyt jag haft. Bakifrån ser jag att Rickard hänger med huvudet. Det blir en max-ansträngning för att komma in på våg. Ja, det ser nog ut som att jag är snabb och pigg för Richard stönar lite när han ser mig och får samtidigt en glimt i ögat. Gruppen består nu av tre singlar och en K2, med Filip 20 meter framför. Kul att vi är tre Västkustare med likvärdiga båtar i samma klunga. Jag har samåkt till Dalsland med Rickard och delat hotellrum med Filip. Ligger på våg bakom K2an och kan återhämta mig lite i en till två kilometer. Ute på Västra Silen ska det enligt prognosen börja blåsa mer, rakt i ryggen, och sjön är större än Svärdlången. Vi har fantiserat om att få surfa på snabba lättsurfade sjövågor där. Rickard och jag fantiserar vidare där längst bak i gruppen. Ganska snabbt börjar vinden bygga upp små vågor och det blir mindre fördelaktigt att hänga. Vågorna blir snabbt bättre och det börjar närma sig surf-storlek. Plötsligt bromsar K2an tvärt framför i en lite större våg – då är det bara att svänga ut och fånga första surfen med en halvmeters marginal till K2an. Killen i K1 bredvid Rickard ropar “surfski-vågor”. Rickard och jag jublar. Fransmännen i K2 svär och ropar till varandra att ändra kurs för att gå närmare strandlinjen. Hör ord som ”beach” och ”merde” där bak.  

Rickard i helvit och Filip i vit-grön surfski verkar snacka medan de drar hårt och jag har precis släppt, ute på Svärdlången.
Foto: Images by Marie

Vi surfar och länkar 6 km i runt 12 km/h i snittfart. Långsamma vågor trots en ökande vind. Vi passar på att ta det lite lugnt utan att paddla sådär hårt. Hellre tajma vågorna rätt. Jag uppskattar det till cirka 6-8 m/s och jag kallar vågorna för ”gulle-surf-plus”. En gnutta större än perfekta nybörjarvågor. Efter att jag fyllde sittbrunnen två gånger i framförvarande våg (Nitro 60 är klart snabb alltså…) hittar vi alla tre timing i vågorna och det gäller verkligen att inte trycka på för tidigt, för då går fören rakt in i nästa långsamma våg. De som sitter i K1 måste ta det försiktigt i sådana vågor eftersom nosen på en K1-racer lätt borrar sig djupt in i framförvarande våg och då kan man fylla båten snabbt om kapellet sitter lite löst. Jag tror inte att elitpaddlarna har några som helst stabilitets-problem med dessa vågor eftersom jag själv har surfat sådana vågor med min x-lancer hemma i Viaredssjön. Vi som sitter i surfski kan tajma vågorna lite snävare och länka fler vågor. Vi såg ganska många som gick in och paddlade nära land. Jag blev förvånad att tekniskt mycket fart-effektiva kanotister inte behärskade dessa ganska lätta vågor. Filip fick ett litet försprång när vågorna minskade, och Richard gick in bakom mig i plattvattnet med 4,5 km kvar till Gustavsfors. Filip segar ifrån och är en minut före mig och Rickard in i Gustavsfors, det tredje och siste lyftet.

Tackar dessa herrar för fint häng. Diamant-våg-plus.
Images by Marie

Jag måste rulla av skin, upp på bryggan, för jag har blivit stel sista kilometrarna. Joggar igång och får fart efter ca 30 meter. Rusar sista 100 med ganska mycket publik, fram till drickastationen och kommer nästan ikapp Filip. Häller i mig – ja, halsar – 2 muggar sportdryck, en gel och två vatten. Lämnar stationen samtidigt med Filip. Jag märker att jag har stor nytta av min erfarenhet från langning på skidor. Snabb i kontrollen igen. Återigen har jag fått syretillförsel i kroppen under lyftet och glad att ha sällskap. Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att hålla så bra tempo som möjligt. Vi har minst två timmar på Lelången nu. När vi svänger ut på den öppnare delen av sjön kommer vi ikapp dem som precis startat den korta banan. De flesta går mycket nära land och ingen av dem förutom några snabba SUPare ser ut att trivas med vågorna. Vi blåser förbi dem och tar en rak kurs längs strandlinjen. Jag har tänkt gå kortaste vägen, men Filip håller några grader längre åt vänster/öster, så vi förlorar den direkta kontakten. När vi åter kommer in i samma linje efter flera kilometer, så skiljer det ett par båtlängder till Filips fördel. Då har vi båda spetsat in oss på en bekant SS2 några hundra meter framför. Vi genskjuter dendär bekanta silhuetten som gått in lite tidigare i relativ lä från en udde. Vi vet att det är en båt som går tryggt i vågorna och som håller ett jämnt tempo. Därmed hade vi skaffat oss bra häng bakom Jenny och Camilla från Malmö i cirka 4 km. Vi passerade en junior-tjej i lägsta och snabbaste sortens K1 och hon satt mycket rankt. Kajaken var så låg att hon hade vatten som slog in runt midjan på varje våg. En km före den sista frivilliga kontrollen kommer en rödnosad V12 (surfski) upp bredvid mig i hög fart. Jag bestämmer mig snabbt för att försöka hänga även om fartskillnaden är stor. Måste ta i max för att accelerera, och lyckas fånga in honom, precis när jag passerar Jenny och Camilla under höga rop och en massa stoj. Fattade inte därute om de bara hejjade eller ville att jag skulle dela vågen bättre med dem. I mål berättade de att det bara var kaffe vid frivillig-kontrollen de satsade på just då 🙂

Jenny och Camilla på platt vatten. Tackar för draghjälp i motvindsvågorna, alla hejjarop och för att ni finns!
Images by Marie

Upptäckte till min stora förvåning att Filip inte hade hängt på, så nu var det bara att bita ihop och fortsätta hänga dendär V12an (som visade sig vara förbundskaptenen i maraton, Danny Hallmén). Med ett nödrop kunde jag hänga cirka en km innan jag tyckte att Danny tog en omväg. Körde min linje och passerade snart Fredrik Wangler som inte paddlade så som jag brukar se honom. Ja, jag ser honom bara i starten, bakifrån på surfski-tävlingarna…… I mål berättade han att det var problem med pumpen och att han var tvungen att bromsa för att inte ta in vatten – jodå, det var tydligt. Danny kom så klart ikapp igen, men nu hade jag inga krafter att svara på ett såntdär maraton-ryck, utan släppte direkt. Jag kom ikapp Hanna Höij och jag försökte svänga in lagom snävt framför så att hon skulle kunna ta min våg. Det är dessutom lite mindre kraft i vågorna alldeles bakom. Jag misstänker att hon hade liknande problem som Fredrik. Såg senare att hon var nästan 9 minuter före mig i Gustavsfors och Fredrik ännu längre fram. Undrar hur många gånger de stannat för att tömma? Danny stannade när vi passerade en grön K1 som gått in till en brygga. Säkerhetsbåten hade redan satt kurs mot den gröna båten, så jag fortsatte. Jag gissar att Danny hjälpte Emilie Rosenkilde att tömma, så jag fortsatte i mitt tempo. Började gå lite tomt på energi med 7 km kvar och funderade på att stanna en halvminut för att trycka in en gel och dricka från cykelflaskan. Hade ändå bra fart och beslutade att fortsätta utan att stanna. Hade varit noggrann med maten senaste dagarna och även kompletterat med Vitargo Carboloader två senaste dygnen. Jag vet att den laddningen hjälper mig mycket på slutet. Både Danny och Emilie susade förbi och jag följde dem snart som prickar på sjön längre fram, ända in in mål. Båda har en högre grundfart än mig, så det var bara att acceptera som normalt. Fick kämpa sista biten, men jag höll farten och tjänade därför på att inte stanna för att tanka kroppen.

Sååå gött att äntligen komma i mål och slippa trycka, trycka, trycka.
Images by Marie

Jodå, jag fick ut alla mina krafter. Hade ett helt gäng sjukvårdare och mål-service-funktionärer kring mig första minutrarna efter målgång. Filtar och full uppmärksamhet. Halsade det mesta av sportdrycken från cykelflaskan, liggande på bryggan medan arrangörerna lyfte upp Emmas Nitro. Kom ganska snabbt tillbaka till livet igen och kunde möta kompisarna som kom in på ett löpande band. Vi huttrade och åt het soppa medan vi gick igenom loppet tillsammans. Skrattade, skojjade, kramades och drack varmt kaffe. Alltså konceptet med soppa direkt vid målgång hade varit perfekt med 25 grader och sol, men nu i 15 grader var det mest bara kallt och soppan blev svårt att få i sig. Efter en bra stund kom vi äntligen iväg till duschen.

Motionärernas prispall.
Foto av Rickard Brankell.

Richard var väl inte helt överlycklig av att vänta 1,5 timme i Bengtsfors för prisutdelning. Vi hängde på sibylla, åt plus-meal och ljög om det ena och andra. Det var lite roligt, men kändes konstig att ha prispall i motionsklassen. Det som är konstigt för mig är att det faktiskt är olika klasser för elit och motion, något som skiljer från exempelvis Vasaloppet. Den skillnad som gör att det måste vara skilda klasser är utrustningskraven, där eliten måste paddla en max 520 cm lång kajak, med traditionell sittbrunn. Jag har stor respekt för dem som paddlat någon av de snabbaste K1-racerna, med kapell och pump denna tävling. Samtidigt funderar jag på vad som vore bäst för sporten. Tror att ett slopat krav på traditionell sittbrunn i maraton vore positivt för sporten. Det tar trots allt tid att sätta på kapell(kjol) och helt tätt blir det sällan. Det har cirkulerat rapporter om sjunkna båtar och folk som fått simma iland med vattenfyllda kanoter. Jag vet inte vad som stämmer av dessa rykten. Ryktet att det skulle ha blåst 20 m/s i norra Lelångt kan ändå rakt av dementeras med ett asgarv.

Om flera i elitklassen kom till start i maraton-racer med sit-on-top skulle fler motionärer direkt acceptera en sådan båt. Idag finns åtminstone två sådana konstruktioner på marknaden. Carbonology Feather och Nelo Viper 46, två olika skrov i olika segment.
Med en internationell regeländring är jag övertygad om att tillverkarna skulle börja ta fram surfski-liknande sittbrunnar med möjlighet till justering av sitsen. Tänk den framtid där motionspaddlare kan börja ge sig ut med snabb kajak på lite öppnare sjöar mer obehindrat. Nelo 46 Ski har visat motionskajakerna vägen ut på havet. Dags för kanotsporten att släppa strandkanten.

Jo, jag var nog ändå lite trött efter loppet. Vet inte om det var två eller tre gånger jag körde fel på vägen hem. Hade helt klart varit bättre att stanna ytterligare en natt och varit med på MKKs kräftskiva.

Brons-gänget. Jenny och Paula från Malmö med brons i K2 Dam. Groupie-foto av Paula tror jag. Snott från Jennys fb utan att fråga.

Läckö Kajakträff – Medvindstur

Jobb och familj är två viktiga delar av livet, ja, viktigare än både surfski och skidåkning. Denna helgen blev det därför till att prioritera bort SM i surfski i Malmö. Attans, det hade jag verkligen velat vara med på. Camilla har lagt ner sin själ och ett års fritid i att få till arrangemanget på topp.

Istället åkte familjen till stugan vid Naven för att börja semestern. Jag kunde vara med som ledare på en medvindstur på Läckö Kajakträff. Planen var att det skulle blåsa SV 5-7 m/s och att vi skulle paddla från Hindens rev till Naven.

Vilken fin tur vi fick. Det blåste SV som planerat och cirka 8 m/s och de flesta vågor var cirka 50-60 cm, men på slutet när vinden ökade lite till 10 m/s, så var några vågor över en meter höga. Framförvarande kanotist syntes inte alltid. Jag ropade ”Paddla” och ”Lugn” för att någon av de fem kompisarna skulle tajma vågorna och komma in i framkant på vågorna och skjuta iväg på en surf. Javisst fick alla (tror jag) känna dendär känslan när man bara flyger rakt fram i en brant nerförsbacke, mot nästa surfvåg, och nästa. Jag blev åter påmind om hur svårt det är att hantera en cirka 55 cm bred kajak, på 23-26 kg, utan roder. Det blev tydligt för alla hur otroligt svårt det är att ha full fart framåt och samtidigt ha maximal styrverkan med en sådan kajak. Den styrs bara genom kantning och styrtag. Det duger ju liksom inte att bromsa sig in i en surfvåg.

Det blev en avancerad logistik-lösning på slutet av turen.

Vi upptäckte alla att vågorna är bättre någon kilometer längre ut och att vi inte hade helt raka vågor någon gång på hela den 22 km långa sträckan mellan Hindens Rev och Naven. Det fanns alltid vågor åt minst två olika håll, trots att kusten är ganska rak i flera mil.

Vi fick anledning att använda alla möjliga räddnings och säkerhets-tekniker som jag inte gjort på flera år sedan jag bytte från havskajak till surfski. Hittade lösningar för att inte skada lite tunnare laminat i min surfski.
– Tömma kajak genom att vända den upp och ner, 90 grader ut från min egen. Lyfte upp stäven på låret – Check
– Kamraträddning gör vi ju rätt ofta även med surfski, men va sjutton – Check – Det blev fler varianter än vanligt.
– Bogsering med lång lina. (Jag bogserar alltid med kort lina eller bara en fot i kompisens sittbrunn.) Trodde inte att det ens var möjligt att bogsera med lång lina i vågor, men det kräver 2 hjälpare där en stabiliserar den som behöver hjälp. – Check
– Gräva djupt i fikalucka efter saftflaska. – Check.
– Ta iland sjösjuk kompis. – Check
– Bogsera hjälpsam kanotist med styrpulpetbåt. – Check

Det var en trevlig avslutning av Läckö Kajakträff för min del att äta grillbuffé, titta på Dubside som rollade med tegelstenar och utan händer. Detdär med roll verkar ju helt onödigt ur ett strikt paddlingsperspektiv, på det sätt jag gillar att paddla. Men, det kan säkert vara roligt för dem som kan och uppenbart användbart i fors, och vid rockhopping. Det är ett fantastiskt kulturarv och sjukt imponerande. Två av de nyfunna kompisarna från medvindsturen var med vid middagen/rolluppvisningen och jag träffade Katinka från Kanotförbundet som jag haft lite kontakt med på mejl och telefon tidigare. Paddlingen i all ära, det är alla nya bekantskaper och vänner jag får med min paddling och skidåkning som är det bästa. Tack gänget för en trevlig tur!

Helgen avslutades med en riktigt fin kvällstur vid Naven, häng med på en del av sträckan:

Många vågor är för snabba för att hänga med direkt, missar därför någon riktigt bra i klippet. Inte riktigt på hugget….. Dessutom ska vi åka i riktning vänster om alla öarna, så jag släpper medvetet flera vågor som är i fel riktning.

En Vågad Helg – En Lyckad Helg

”Ett rejält steg i förmågan att hantera vågor” – Det var ambitionen vi började med. Ja, som alltid vill vi ha trevligt, hitta nya vänner och äta gott. Vi ville ha en bra helg med bra väder!

Efter mycket planering och förberedelser var det äntligen dags. Emma kan ju sin fjord – så valet föll på att vara vid Orreviken/Sönnerbergen. Naven blev reservort. Prognosen såg bra ut och man kunde lukta förväntan i luften.

Folk droppade in över en kopp kaffe i stugan – bästa tänkbara start på helgen. Alla var som väntat pepp på att paddla direkt. Dyningar rullade in från havet och visst var det lite vindvågor från sydväst också. Emma och jag var spända på att se om alla kunde göra reentry tillräckligt bra. Lite dramatik i samband med en reentry. En roderaxel böjdes, men den byttes snabbt ut. Annars blev vi mycket nöjda med det vi såg. Vi övade micro-brace och kamratbogsering innan vi sökte upp mindre vågor att fånga och länka. Några började direkt knäcka koden att fånga våg. Emma tog med en grupp ut till ”Häxkitteln” och den kokade ganska kraftigt.

Falaffel med Emmas alla goa tillbehör satt fint och Emma gjorde en genomgång av vågpaddlingens ABC.

Emma beskriver olika vågor och hur man paddlar på dem.

Eftersom vi vill att alla lär känna alla under helgen och även uppleva samarbetet i surfski-världen, så ingår det att dela på bl.a matlagningen. Visst serverades det sill till gröten, men även hemlagat äppelmos och visst blev det en stadig frukost. Nördigt surfski-snack varvades med utvikningar om sous vide och flytande kväve.

Dagens första tur började nere vid vattnet vid stugan. Planen var att paddla till Gårda Brygga vid Ölmanäs, på andra sidan Kungsbackafjorden. Några hade bytt till en stabilare ski. Det visade sig att sidvågorna var svårare än vi hade förutsett, så vi fick ta en vilopaus och utvärdera våra möjligheter. En deltagare valde att gå iland innan vi kom till Hållsunds Udde och jag följde med 4 km in till närmaste stand med bilväg. Vi kunde minisurfa nästan hela vägen in till bussen och vi övade paddel-teknik. Pappa Bosse som körde minibuss med kajaksläp fick vända tillbaka och hämta. Planen vara att deltagaren skulle lägga i igen vid Gårda Brygga och möta oss andra där vågorna formeras lite jämnare.
Jag kom ikapp gruppen ungefär halvvägs mellan Hållsunds och Gårda Brygga. Hann skrika mig hes när vi sökte surf och länkning. Tajmingen är inte alltid självklar och visst är det bra motion att maxa paddeltrycket för att länka snabba vågor. Vi fick ta flera raster ute på vattnet. Lägg ett ben i kompisens sittbrunn, luta sig tillbaka, ta fram en banan, dricka lite, luta sig bakåt – sen på’t igen.

Paddeltekniska grunder för stabilitet och fart.

Lunchen är som sig bör på ett downwindläger matsäck som plockas i samband med frukost. Till det hade vi kokat soppa och fixat kokta ägg. Lite kaffe och vila toppar upplevelsen och det var några som slocknade i minibussen på väg till starten av eftermiddagsturen. Vi höll ihop gruppen hela eftermiddagsturen och körde flera övningar i downwind. Roligt med övningar som alla kan utmanas med. Själv blev jag så uppslukad av en övning att jag välte, helt ofrivilligt. Får skylla på att jag lånat en ski som saknar dendär sista slutstabiliteten som jag är van vid. Det var en Nitro 60 i kolfiber jag testade och den var verkligen responsiv och trevlig. Första känslan vid bryggan var, – oj vad stabil den är. Den är inte så topprank som min Zest, men jag vande mig aldrig riktigt vid bristen på slutstabilitet, även om känslan blev bättre mot slutet. Men, vilken lätt-svängd båt! Ja, det kändes som en lite mindre stabil variant av min gamla squall som jag saknar ibland. Kan ändå konstatera att jag trivs bra med min Zest fortfarande. När det krävs så använder jag slutstabiliteten för att komma igenom stök och för att komma över vågtoppar som inte alltid vill samma sak som jag……. Ja, jag är redo att börja elitski, men då kommer det krävas två skis.

Kvällen avrundades i nya fina pedant-byggda bastun och en fantastiskt väl tillagad torsk med färsk potatis. Sannerligen ingen brist på matlagningskompetens i denna gruppen. Imponerad. Jag svängde själv snabbt ihop en hallonpaj, funkar alltid, även om viss snits saknades på den. Toppade pajen med snabbmarsan, vilket också sällan misslyckas. Vi hann med några videoklipp på olika surf-vågor, analys av det och sedan somnade alla ovaggade.

Enligt prognosen skulle vinden öka något och vrida lite, till en ren västlig vind. Då är det ju helt rätt att åka några mil för att komma till Älgis, alltså Älgöfjorden, som också kallas Marstrandsfjorden. Uppdraget för gänget var nu att jobba med att länka mer aktivt. Och vilka vågor vi fick. Flera knäckte koden att använda farten ut från en våg till att tajma nästa våg. Så gött att se att vi lyckats med målet för helgen.

Vågorna på Älgöfjorden.
Enda malören denna dag var att jag lyckades krocka med Anqi så att en liten kåpa från självlänsen på min ski fastnade i skrovet på Emmas helt nya Boost LV. Attans. Detdär måste fixas på ett snyggt sätt.
Lärdomar:
1. Håll minst två båtlängder avstånd i sidledd vid surf på bra vågor.
2. Träna på att snabbt dyka, mitt i en surf, vid risk för krock. Det har inte jag gjort.
3. En liten rulle super-duct-tape eller gorilla-tejp i fickan är guld värt. Hade kunnat laga en betydligt större skada därute. Det går fint att tejpa medan man flyter på flytvästen. Ja, det fäster bra trots att det är vått.
4. Surfa vidare och njut.
2 nöjda kanotister efter runda nr 2 på Älgöfjorden.

Sammanfattningsvis:

  • Ett rejält steg i förmågan att hantera vågor – Check
  • Nöjda deltagare som uttrycker det – Check
  • Nya Vänner – Check
Teamfoto från söndagens först downwind på Älgöfjorden. Tyvärr var en tvungen att avvika pga jobb. Fotocred: Vår Egen Chaufför & Allt i Allo.

Både jag och Emma har upptäckt att fullt fokus på vågor och teknik gör oss bättre där ute. Vi ses på nästa Vågade helg. Ett downwindläger upplagt som en kurs.

Favoritspår – Elitspåret i Grönklitt

En lagom utmaning för de flesta motionärer!

Ja, elit är helt fel benämning på spåret. Jag tog ut en grupp på skidlägret – ”klassiskt från grunden” på en del av spåret och det var mycket uppskattat av flera nybörjare. Tog avtagsvägen från konstsnöspåret och åkte i den småkuperade terrängen bort till vägspåret. 

Håhär bra är elitspåret från avstickaren längst bort på konstsnöspåret, hela vägen till vägspåret.

Djungeltrumman säger att Tommy Limby byggde spåret för att motverka skating. När spåret byggdes i början av 80-talet var det högre och brantare stigningar än det mesta. Tanken var att det skulle kräva fästvalla i långa branta stigningar. Redan första tävlingen i fri stil fick spåret mycket beröm för att det är fantastiskt fint att skejta på. Det sägs att Gunde kom fram och tackade Tommy Limby personligen för det fina skatingspåret. Vad som är sant vet jag inte, men det är en bra historia och det beskriver karaktären på spåret. Med dagens mått så är spåret platt och lätt för att vara ett tävlingsspår för elit. Dagens spår är något förändrat eftersom björnparken byggts ut till en stor rovdjurspark.

Motionären som ska åka elitspåret i klassiskt rekommenderas att ha bra fästvallat. Spåret är fantastiskt även i klassiskt och det kan vara en teknisk utmaning att gå rakt uppför backarna i diagonal. Med bra fäste klarar många detta och det är en stor upplevelse att vända sig om på krönet och ödmjukt beundra den egna prestationen att åka diagonal uppför i spåret. För att inte behöva saxa krävs god teknik med bra tyngdöverföring och timing. Ett perfekt spår att förbättra diagonalåkningen i.

I skate får du tillfälle att gnugga tvåans växel på båda benen. Spåret har en fin harmoni i skate, med kurvor och krön i fin skog.

Spåret börjar vid skidstadion och hela konstsnöspåret är del av elitspåret. Därefter kommer en sträcka fram till vägspåret som är mycket lättåkt för att vara ett tävlingsspår och här kan de flesta åka utan problem. Denna sträckning borde vara basen i ett eget spår för motionärer. Mitt tips är att skylta upp ett sådant spår med start på stadion. Börja åka konstsnöspåret och sväng av med Elitspåret och följ Elitspåret 10 km. Åk fram till vägspåret korsas och sväng vänster. Kör till starten av Böllingmyren och följ milspåret (till vänster) hela vägen tillbaka till stadion. En mycket fin runda som jag åkt många gånger.

Efter att vägspåret korsats så börjar spåret bli mer kuperat. Här börjar de långa stigningarna och spåret blir mer konditionskrävande. Den som vill köra intervaller och blanda med att träna utförsåkning kan snurra runt vid tjäderbackarna. Spåret går inte rikitigt ihop, men det går bra att köra de kortare slingorna och åka några meter i skogen för att kunna köra flera varv, som vid intervaller. Efter tjäderbackarna är det flera tyngre stigningar och ganska enkla nerförsbackar fram till börnparkskarusellen. Ofta hör man barn från blåbärsskogen där ute i spåret.

I Björnparks-karusellen sållas agnarna från vetet. Du som vill ta det lite lugnt kan gena genom skogen cirka 30 meter. Det är ofta ett litet spår där folk genar för att slippa den tuffaste delen av elitspåret. Ja, björnparks-karusellen förtjänar namnet – elit. Här finns utslagsgivande uppförsbackar och en utslagsgivande nerförsbacke där den som står på kan tjäna mycket tid mot den som sladdar och plogar.

Nerförsbackarna då? Jo, det finns två riktigt roliga nerförsbackar och några till som kan kräva viss balans. Men, du som inte brukar få dåndimpen ute i skidspåret har ingen anledning till oro. Nerförsbackarnas svårighetsgrad beror helt på föret. I isföre kan motionärer behöva ploga eller sladda i vissa kurvor. Visst, om det är isig snö kommer inte alla trivas i de delar av spåret med snabbast nerförsbackar. Men, när föret är mjukt och trögt kan alla som behärskar plogning ta sig ner.

Grönklitts bästa nerförsbacke.

Anmäl dig till Naven Surfski Meet

Fre 27 – Sö 29 September

Succén från förra året återkommer. Naven Surfski Meet är inte en kurs, utan ett ”Fullservice-Downwindläger”. Du behöver inte vara snabb, men för att få ut maximalt av helgen, så behöver du kunna hantera branta vågor på öppen sjö. Framför allt behöver du ha tillräckligt med referensramar för att själv kunna avgöra vilken storlek på vågor du ska paddla i. Om du är osäker, eller lite rank, men ändå vill vara med, så finns det alltid alternativa sträckor innomskärs i fantastiskt fin natur – vi visar dig på kartan och ser till att du startar på rätt ställe. Full service hela helgen med mat, boende tillsammans med andra, fika och minibuss med surfski-trailer. Inte minst en helkväll på bastuflotten vid Naven. Massor av surfski-glädje!

Datum 27-29 September

Här är inbjudan och PM

Här är anmälan

Surfskisäsongen har börjat!

Bästa tiden på året! Fin säsong för både längdskidor och surfski. Med lite tur får vi minusgrader så att vi kan krama ut det sista av skidsäsongen här i Borås de kommande veckorna. Familjen avslutar skidsäsongen under påsken i Grönklitt. Jag finns tillgänglig för privatlektioner under påsken i Grönklitt och i Borås så länge det finns snö.

På sätt och vis vill jag alltid ha skidspår att åka i. Men vill jag verkligen det? Nej, det finns en speciell glädje i att följa naturens årstider och att byta fokus. Dendär pirrande känslan när första snön kommer blir årets höjdpunkt. Snöpremiären förhöjer upplevelsen i spåret flera månader. Gött att få förmånen att känna tacksamhet för vintern i flera månader varje år.

Det var samma känsla i surfskin idag. Precis de förhållanden som jag ville ha. Hitta tillbaka till vågorna, timingen paddeltrycket och stabiliteten. Yes, med fin harmoni därute lossnade den värsta ringrosten efter några km.

Det var typisk fjord i 10-12 m/s med vågor åt två håll som alltid på Älgis. Vågor att jobba på hela tiden. Inga stora vågor, lagomsurf på max 19 km/h. ”Gullesurf” på slutet, hela vägen in. Sol hela vägen 🙂

Vi tajmade så att vi såg sista rycket och målgången på vasan på mobiltelefon när vi hämtade bilen ute vid campingen.

 

Stavar ……….

Den mest underskattade delen av utrustningen. Rätt stavar ger dig flyt i åkningen, men det kan lätt bli fel.
Så, här komer ett långt och riktigt tok-nördigt inlägg om just STAVAR!

Det finns många saker att fördjupa sig i och jag tycker att de viktigaste frågorna är att handremmen blir rätt och att du har rätt längd på stavarna.

Handremmen!

Jag ser ofta skidåkare som inte har dragit åt sin handrem:

20190302_2240146756881946729033555.jpg
Såhär är remmen ibland monterad ute i spåret – då blir det svårt att åka skidor.
Staven hänger och slänger och blir i realiteten ett par centimeter kortare. Tekniken blir kraftigt lidande eftersom åkaren måste hålla fast i stavhandtaget, krampaktigt, för att inte tappa greppet.
Handrem som är korrekt monterad. Den kan enkelt dras åt i en nedförsbacke samtidigt som man håller inne plast-kilen som håller remmen.

En adept kom till mig med problem. Ont i ena axeln vid skidåknig. Ett litet problem som började bli ett riktigt problem – den årliga starten i Vasaloppsveckan var hotad. Lösningen hittade vi tämligen omgående – dra åt handremmen! I detta fallet var det en van skidåkare som utan att själv märka det, gjorde en extra svingande rörelse med armen när staven fördes fram. Det handlade bara om att dra åt cirka en cm, så försvann den extra rörelsen och problemet i axeln.

Remmen ska vara så hårt åtdragen att du kan släppa staven helt längst bak i rörelsen och sedan lätt fånga upp den på väg fram utan någon ansträngning. Detta fungerar om du kan peka staven rakt bakåt så att den hänger rakt ut i luften när du står stilla. Exakt hur hårt du ska dra åt är lite individuellt, prova dig fram. Själv brukar jag behöva dra åt handremmen i en nerförsbacke, minst ett par gånger under ett långlopp med mycket dubbelstakning.

20190302_2244525180665467968945375.jpg

Såhär ska du kunna släppa staven och den ska ändå peka rakt bakåt – då är handremmen korrekt monterad.

Stavlängd……

Ojoj, nu ger jag mig in på minerat område. Experterna är många och har lite olika åsikter. Jag bygger mina slutsatser på min egen åkning och hur stavlängden påverkar alla dem jag har hjälpt med skidtekniken. Stavlängd är en av de vanligaste frågorna, så här redogör jag för min egen syn i frågan. Eftersom vi är olika kan vi komma till olika slutsatser, och frågan om stavlängd är så komplex att jag kan ha ändrat mig om en vecka…… Hoppas ändå att du ska kunna dra nytta på något sätt av mina erfarenheter.

Stavlängderna har varierat genom åren. Kortast stavar hade nog Håsjö-Dahlqvist på 30/40-talet. Under en period när skate infördes åkte många med jättelånga stavar. 2013-16 experimenterades det mycket med stavlängd och vissa långloppsåkare körde fort med jättelånga stavar. Tydligen går det att lära sig en effektiv stakningsteknik med stavar som är nästan lika långa som åkaren själv. Glöm gamla tumregler. Spår och utrustning är något helt annat nu, förutsättningarna har ändrats.

20160828_110317-14172499019948887554.jpg
Alfred ”Håsjö” Dahlqvist utvecklade diagonalåkningen och använde mycket korta stavar. VM-guld 1941 på 18 km.

Vanligt med för korta stavar

I varje grupp jag träffar i klassiskt finns det några som har minst 5-10 cm för korta stavar. I diagonal-åkningen får de svårt att ta hjälp av stavarna när de ska glida ut stort i flackare uppförsbackar. Stak-åkningen blir svår med korta stavar. De många korta stavarna beror på att de stora sportkedjorna i många år har haft tabeller med mycket korta stavlängder i förhållande till kroppslängd. Detta är fortfarande ett problem i många sportaffärer som saknar kunskap och har gamla tabeller.

Butikerna har alltid anpassat sina rekommendationer till elitåkares stavar. Det var en trend bland elitåkare i många år att åka med korta stavar för att klara hög frekvens och snabb tyngdöverföring i brant diagonalåkning. Det var en anpassning till alltmer kuperade banor. Jag själv var en av dem som kapade stavar under mitten och slutet av 90-talet. Jag fick ont i ryggen. Stavlängden var nog inte enda anledningen till just mina problem, men det bidrog med all säkerhet. Få eller ingen av dem som köper stavar i dessa butiker klarar av att åka en sådan bana som eliten tävlar på, möjligen ta sig runt, men inte ”verkligen åka” banan. Som ren nybörjare kan det vara bra med korta stavar första 5-10 gångerna, de blir helt enkelt lite lättare att svinga fram när den grova koordinationen ännu inte satt sig. Därefter är de korta stavarna ofta anledningen till onormalt stora svårigheter att lära sig tekniken.

När jag med mina gamla korta stavar återupptog skidåkning som motion för 8-9 år sedan kunde jag inte åka klassiskt pga ryggproblem. Fick nöja mig med att bara åka skate. Det var först när jag av misstag fick med mig skate-stavar på familjens korvgrillningstur som jag förstod att ryggproblemen delvis berodde på för korta stavar. Sedan dess kör jag med lite längre stavar i klassiskt. Jag har cirka 6 cm längre stavar i skate nu, och det är faktiskt några cm kortare än när jag tävlade aktivt. Jag har kommit fram till att det i klassiskt fungerar bäst för mig med stavar som är nära maximalt tillåten längd enligt stavregeln. Jag ser också på mina skidlektioner att de som har så långa stavar oftast har lättast att lära sig tekniken.

Nya Stavregeln

Internationella Skidförbundet kom med ny regel om stavlängd i klassiskt hösten 2016. Tidigare gällde regeln att stavarna inte får vara längre än åkaren, precis som att skidorna inte får vara kortare. Den gamla stavlängds-regeln gäller fortfarande i skate, och dessutom gäller fortfarande regeln att båda stavarna måste vara lika långa.
Nya stav-regeln enligt FIS: Max 83% av kroppslängden mätt med pjäxor på, utan mössa. Staven mäts från spets till den översta delen av stav-remmens infästning.

Räkneexempel:

Jag är 175,9 cm barfota. 178,7 cm med pjäxor, sockar och ortoped-sulor. Det ger en maximal stavlängd på cirka 148,3 cm i klassiskt.

2 sätt att mäta stavar

Dagens stavar mäts av de flesta (alla?) fabrikanter från spets till längst upp på staven. Då är mina stavar för klassiskt 150,5 cm. Det skiljer dock 4 cm från toppen av staven till övre infästningen av remmen på mina stavar men det är lite olika för olika modeller och nyare har ofta kortare avstånd. Därför är mina stavar med det nya (bättre) sättet att mäta endast cirka 146 cm. Har provat stavar som är 152,5cm enligt gamla sättet att mäta, alltså 148 cm och de fungerar också bra, eller till och med bättre.

För mig fungerar skate-stavar som är 156cm enligt gamla måttet, eller 151,5 cm enligt FIS nya sätt att mäta. Jag kan på kortare sträckor öka längden med en cm, men inte med 2 cm, för då kommer jag inte över staven i skate-steget och jag förlorar frekvens, flyt och stavarna blir mer ivägen. Oftast ser jag rekommendationer som utgår från 5-10 cm längre stavar i skate än klassiskt. När Torgny Mogren besökte skidgymnasiet 1995 berättade han att han hade samma stavar i skate och klassiskt, så det kan säkert finnas individuella olikheter.

Köpte nya skatestavar häromdagen. På dem är handtagen kortare ovanför stavremmen. Stavarna är märkta 160 cm, men de är bara 157,5 cm från spets till översta del när jag mäter med tumstock. Gissar att man helt enkelt valt att märka stavarna med samma längd som tidigare, trots att totallängden är kortare. Dessa stavar är 155,5 cm enligt FIS stavregel, precis som tidigare versioner av 160cm stavar, då med ett handtag som sticker upp högre ovanför remmens infästning.

Min rekommendation om stavlängd

Jag rekommenderar därför att man köper stavar för klassiskt som är maximalt långa enligt FIS-regeln. Om du stakar lite och mest åker diagonal, så kan du gå ner cirka 5 cm i längd. Jag brukar också rekommendera att köpa stavar som är 5 cm längre i skate. Jag rekommenderar också att testa olika stavlängder och bilda sig en egen uppfattning. Den kan skilja sig från mina rekommendationer, men då har du ändå haft någonting att utgå från.

Köp långa stavar

Jag brukar också rekommendera att köpa lite för långa stavar och att kapa dem till en halv cm kortare än maxlängd. Ja, jag vill gärna ha en halv cm marginal, ifall det skulle bli mätning på någon motionstävling. Det vore retligt att vara först i världen att åka dit. Stavröret kapas uppe vid handtaget. Koka handtaget i vanligt vatten och vrid av handtaget när smältlimmet är helt mjukt. Kapa staven med vanlig bågfil och montera tillbaka med smältlim. Det tar en kvart att kapa ett par.

Att välja stavmodell

Ja, det är fantastiskt gött att åka med de dyraste stavarna. Tror att jag blir lite snabbare eftersom jag reser mig snabbare i varje staktag och flyttar viktfördelningen lättare. Men, upplevelsen när staven för 4.000 spänn knäcks av ett litet misstag är inte särskilt rolig. Därför handlar valet av stavmodell mycket om plånbok. De stavar som jag landat i att använda är Swix Starlite, som senare ersattes av CT1 och nu denna säsong ersatts av Quantum 2. Nej, det skiljer inte jättemycket mellan årsmodellerna. I Skate har jag däremot knäckt såpass många stavar att jag valt att även köra med lite billigare, hållbarare och tyngre Swix CT2. Dessa har nu fungerat i tre säsonger utan att knäckas. Modellen är nu ersatt av Swix Quantum 3 och denna kvalitetsnivå kan jag rekommendera till många som vill ha en bra stav till rimligt pris. Alla tillverkare har en motsvarighet. Dessa lite mindre fjäderlätta stavar duger även till mig som är bortskämd med lätta stavar med bra pendel.

Olika tillverkare

Jag har av vana fortsatt att åka med Swix stavar. Andra märken som fungerat bra för mig när jag provat är Madshus och KV+ som har bra rör,trugor och handtag/remmar. Även Skigo fungerar för mig och deras stavar är ofta mycket prisvärda. Jag tycker dock inte om Skigos trugor som ger en lite svampig känsla när det huggs hårt i nysnö. Jag kommer inte överens med Oneways stavar, de verkar inte passa mig, även om många andra åkare verkar gilla dem. Jag har provat deras flesta modeller. De trugor jag provat funkar bra på konstsnö, men sjunker igenom natursnön, remmarna skär in i mina händer och de billigare stavrören vibrerar och svingar fram lite konstigt. Dyrare stavrör är så styva att jag får ont i händerna, från de vibrationsskador jag fick när jag renoverade huset. Övriga stavmärken har jag inte provat. Sugen på att prova både Salomon och Leki som för mig är nya och Exel som kommit tillbaka efter många år i träda.

Papprör och dyra lätta stavar

Om du köper kolfiberstavar med 100% kolfiber i röret, så måste du räkna med att de kommer knäckas. De är ömtåliga för slag från sidan och en skada kan innebära att staven knäcks när du stakar hårt. Mitt tips är att använda papprör som skydd för stavarna. Papprör kan man ofta få gratis av närmaste mattläggare eller rörfirma. Jag tejpar igen den ena änden med silvertejp så att inte stavarna glider rakt genom röret.

Bredare rör för 2-4 par från mattläggaren och smalare rör för 1-2 par från rörfirman. Eftersom pappen i rören lätt blir mjuk och kan böjas av att ligga i fuktiga skidfordral eller takboxar har jag målat dem med lösningsmedelsbaserad färg.

Köp flera par stavar samtidigt.

Du kan göra som jag gör – köp flera par stavar samtidigt. För tre år sedan köpte jag tre par Swix CT1 och kapade ett par för klassiskt och ett par för skate. 3 av 6 stavar har nu knäckts (2 i skate & 1 i klassiskt). Genom att återanvända en gammal starlite-stav, har jag nu två par för klassiskt. Det udda paret använder jag med stora trugor, när det är dåligt stavfäste och risk för stavbrott. Idag köpte jag två par Swix Quantum 2 på rea för att åka skate med. Jag räknar med att använda ett par av dem, och ha 2 reservstavar. Räknar också med att kunna kombinera den sista av dem med en CT1 i klassiskt, för stora trugor om några år. De ska vara styvare än tidigare CT1 – hoppas inte att jag får problem med vibration i händerna.

Rekommenderade handlare.

Jag brukar rekommendera alla att köpa skidor från skidkunniga specialiserade skidbutiker, gärna på nätet. Stavar kan man dock köpa från vilken sportaffär som helst med en sjysst fraktkedja. Jag undviker att köpa på nätet med vanlig frakt. Posten, DHL och Schenker vet ju inte hur ömtåliga mina stavar är. De stora nät-skid-handlarna har bra emballage, men inte lågpris-sajterna. Stavar är en typisk handelsvara som inte ska skilja i kvalitet mellan paren. Jo, det är vanligt med fabrikationsfel på rören, men både handlarna och vi konsumenter saknar metoder att upptäcka dessa fel. Jag köper alltid stavar på rea, ofta i slutet av säsongen när butikerna vill slippa onödig sommarförvaring. Det blir oftast billigare för mig än när jag hade tävlings-avtal med Swix. Det är också lättare att gå tillbaka till den lokala handlaren med en stav som pga fabrikationsfel har gått rakt av, än att skicka tillbaka en stor och skrymmande stav.

VM-standard på Borås Skidstadion

Eller, bättre skidföre hemma i Borås, än på VM i Seefeld. Här slipper vi den sugande blötan i spåret.

Bra att åka klassiskt – bra fäste med klister och bra snö att svänga i.

Bra att åka skate. Skidorna både glider bra och fäster i sidled. Det går fint att göra en stoppsladd om det behövs.

Att valla med klister är ganska lätt:

  1. Rugga fästzonen
  2. Spraya på lite grundklister.
  3. Lägg på universalklister. Tumma ut det.
  4. Om det är sol eller plusgrader, lägg i lite rött klister i universalklistret och tumma ut det så att det blandas lite.
  5. Åk flera mil!
  6. Ta bort med skrapa och lacknafta.

Låter bilderna tala om hur fint det är att åka skidor just nu!

Favoritspår: Limbyspåret

Åkte idag Limbyspåret i Orsa Grönklitt på morgonen. Ett av mina absoluta favoriter i klassiskt.
I Grönklitt är elitspåret favoriten när jag skejtar.

Skoterbredd, många kurvor, nära träden, ojämt underlag & orgeltramp

Limbyspåret är gammaldags skidåkning med skoterbredd och spåret går nära träden.
Imorse var det knall-is. Ja, med de tighta svängar som är i Limbyspåret krävs det inte alls
branta nerförsbackar för att det ska bli spännande. Ibland räcker det med att trycka på med
dubbelstakning i platt spår för att svängen ska bli spännande. Jag kan inte minnas att jag
plogat så mycket som första kilometerna imorse. Det blev helt tomt på klister i fästzonen,
så jag fick dubbelstaka resten av passet. Det gick fint att staka även med små trugor
eftersom det var så hårt. Oftast behövs dock både stora trugor och fästvalla på Limbyspåret
även om du normalt dubbelstakar.

Fantastisk naturupplevelse

Låt dig inte avskräckas. I ett före där det glider långsamt, exempelvs strävt kallföre eller
slaskföre, kan de flesta åka spåret. Då rekommenderar jag Limbyspåret för de flesta.
Ut och njut av gammaldags åkning och öva din skidteknik i fin terräng, det är en fin
upplevelse. Om det är isigt behöver du vara tekniskt skicklig och ha god balans för att ta
dig runt med någorlunda fart, annars kan det vara bättre att åka ett annat spår.

Bildextra:

Längst ner i denna nerförsbacke på stugspåret viker Limbyspåret av till vänster. Du måste nästan stanna för att kunna svänga av. Lätt att bara susa förbi utan att uppmärksamma Limbyspåret eftersom utförslöpan kräver viss uppmärksamhet. Den svåraste åkningen är första kilometern efter korsningen.