Bygga skidor

Tidstypiska skidor för 1922.
”Helvedskidor”. Nix, ingen limning – hela skidan från ett trästycke.
150% av kroppslängden.
Binding med tårem i skinn och utan tåjärn. Bindning får nog bli ett särskillt inlägg….
Vallas med tjära, men detdär med valla kan nog också bli ett särskilt inlägg framöver…….

Fick 2 par skidor tidigare i somras. De har istället tjänat som inspirationskälla. Notera den s.k Huitfeldts-bindningen.

Insett att de skidor jag fått har minst två problem. De är lite för spröda för att jag ska våga köra 90 km i tveksamma spår. Behöver lite friskare virke helt enkelt. Dessutom är de för moderna, mycket tids-otypiskt korta, och så har de tåjärn, vilket inte ses på någon bild från 1922. Några som ska åka Jubileumsvasan hävdar med bestämdhet att den s.k. ”Huitfeltsbindningen” fanns 1922. Dendär gamla bindningen som påminner om vita blixtens bindningar med tåjärn. Det stöds av ganska många uppgifter från historiska källor som exempelvis patentansökningar och liknande – bindningen uppfanns långt tidigare än 1922 men användes knappt – inte tidstypisk…… Ja, vad sjutton – hur tänkte folk – kanske fanns inte pengarna till att köpa high-tech-bindningar helt enkelt. Eller var skidåkarna bara konservativa?

Kanske ändå kommer testa skidorna jag fick, tjära upp dem, bygga om bindningen, kanske. Hur somhelst var stavarna jag fick från den Svalanderska guldgruvan mycket bra, och dem kommer jag renovera – ytterligare ett inlägg kanske…..

Vilket träslag?
Arrangörerna beskriver någonstans att björk var mest tidstypiskt. Kollar med experter på nordiska träslag och gamla filmer om skidbyggare som bygger traditionellt. Gran vore lättast av de nordiska träslagen. Gran är spänstigt, har bra kåda och väger lätt, men går bort pga alla kvistar. Det var ”ingen” som byggde skidor av gran. Tall/furu är ett alternativ som använts genom tiderna. I bla Telemark i Norge är kärnved av furu det mest traditionella träslaget för skidor och vissa källor från norra Sverige beskriver furu, medan andra björk. I söder verkade det vara björk som var vanligast. Även andra lövträd verkar ha använts. I fb-grupper för finsnickeri-virke kommer erbjudanden om att köpa material av furu, det verkar finnas en liten marknad där. Furu är lite lättare än björk, lite segare, och spänstigare, lite som gran och det går att få tag på bra plankor utan kvistar. Björkens egenskaper är mer otydliga. Är björken möjligen bättre på att hålla ett spann som man fixar med klossar och remmar? – Oklart om bjökens fördelar.

Bandslipen – perfekt när skidans profil jobbades fram.

Oväntad och trevlig hjälp
I en fb-grupp för snickerivirke får jag hjälp – av en skidåkare i Torestorp nära Borås, som äger och driver ett finsnickeri. Stort tack Henrik! Vi bestämmer att ses vid snickeriet en lördag i september. Det finns massor av virke både i verkstan och uppe på vinden – både furu och björk. Henrik ställer den mest självklara frågen: – Vilket träslag ska du ha?

Var tvungen att bestämma mig på ståede fot där, mitt i finsnickeriet. Valet föll ändå på Björk – det vanligaste träslaget som rekommenderas av Vasaloppets organisation. Om en Västgöte åkte Vasaloppet 1922, så hade det med största sannolikhet varit ett par skidor av björk. Hoppas och tror att det blir bra. Efter 2 timmar har vi två bra ämnen, och en halvbra planka att göra en test-skida av. Vi fick leta inte bara i verkstan utan även på vinden. Där uppe låg det en stor hög med rejäla fyrkantiga stockar, prydligt staplade, lokalt virke från en släktgård. Vi tog den finaste sidan av en längre stock och till och med Henrik var nöjd med virket. Årsringarna i huvudsak åt rätt håll och inga kvistar. Perfekt. Men oj, det blev mer spill än skidor av dendär stocken. Jag vill ha så smala skidor som möjligt och sett att Ernst Alms skidor var smalare än 50 mm. Men skorna ska ju ändå få plats, så till slut landade vi på 51 mm bredd. Ämnet hade nog räckt till 70 eller 80 mm. Kanske är skidorna i smalaste laget för att vara tidstypiska, men det är ju ändå en tävling…..

Snickra skidor
Därefter hyvlade vi ämnena helt plana på belagsidan. Mycket att tänka på här. Hyvling och ådring åt rätt håll så att glidet blir bra.
Därefter kapade vi skidorna och jag bestämde mig för att jag vill ha skidor på 255 cm. Sagt och kapat.
Vi började med att bygga testskida – göra alla moment – för att se hur allt fungerar, se om det finns fällor i byggprocessen. Det visade sig att viktcentrum flyttade sig cirka 4 cm bakåt under bygget.

Tid för kaffe, pepparkakor och skidsnack. Skidor är livet, så vi hann med lite meningsfulla ordväxlingar om livet också. Trevligt.

Vi använde flera av snickerites maskiner. Bandsågen och sedan stora bandslipen för att skapa skidans profil och brättenas utforming i fram och back. Stort fräsbord med ett rundat frässtål för att fräsa ut kanterna framför och bakom bindningen. En speciell fräs som fräste ut ett 4 cm brett och 6 mm högt hål för tåremmen. Vi satte framkanten av hålet precis bakom jämnviktspunkten enligt iakttagelser av tidstypiska skidor i fb-gruppen för deltagare i Jubileumsvasan.

Henriks fru bjöd på lax med egenodlade potatis och tomater. Underbart gott. Man tackar.

Vi måttade med näbbskorna, ritade ut mitten och började forma skidorna.

Testskidan är nu 31 mm hög under foten och cirka 9 mm tjock vid brättena. Henriks Morfars skidor och mina 30-talsskidor är cirka 8 mm. Jag tog med mig testskidan hem och ska nu koka och ånga spetsen i stora syltkastrullen för att sedan spänna fast i rätt vinkel så att spetsarna får rätt form. Då ser vi om allt är ok, om det är värt att jobba vidare med de två ämnen som ligger säkert i Torestorps finsnickeri.

Undrar om skidornas främre brätte är för tjockt för att lätt kunna böjas? Undrar om jag får ett OK spann på skidan? Hur ska det sluta?

Missa inte den spännande upplösningen i nästa avsnitt. Stay tuned med Örjans Skidskola på sociala medier.