Inget körkort och fast hemma i Borås. Såg ut att bli bra vind hela helgen – kändes helt kass att missa Leffes race som tillkom i besvikelsen av att inte kunna rejsa Bellevue Ocean Race på andra sidan sundet. Paddla slätvatten hemma på sjön en sådan helg……. Nej….. Hörde att Johan Eltes skulle köra ner, och Filip var sugen på dubbel – och Aterra-Zest-dubbeln var så klart ledig. Det är ju ändå bättre att paddla dubbel i ett singel-race än att sitta hemma och deppa. Bara att sätta sig på tåget med paddeln och stora väskan och joina Filip och Johan i Varberg. Gött gäng. Jag var säker på att Filip skulle klara stora och svåra förhållanden i baksätet på Zest. Han paddlade Älgöfjorden i hård vind förra sommaren i sin Swordfish, och kom in med ögon stora som tefat. I onsdags var han snabb och effektiv i reentry på onsdagsserien. Det blir en upplevelse för honom – för oss båda…..
På parkeringen i Ängelholm – Klitterhus blåste det hårt, trots att parkeringen ligger i lä bakom stora sand-klitter. På stranden och sanddynerna var det sandblästring i ansiktet. Vågorna var vilda – de bröt långt ut. Magnus fina bilder berättar precis hur havet var. Dendär känslan att det är något stort på gång infann sig. Spänning i luften, nervösa skratt, superlativ i varje mening. Magnus kallade oss för galna och flinade ikapp med oss alla.
Leif beskrev banan, vindriktning, korsvågor och karaktär på banan. Först paddla rakt mot spetsen av Bjärehalvön, Torekov och Hallands Väderö – en kilometer ut, snett mot vågorna. Vi skulle så långt ut att vi kom utanför skyddet från Kullen. Är det för svårt så går vi mot Jonstorp istället. Sedan faller vi av, med vinden – mot det stora vattentornet i Ängelholm. Där väntar vi, och lägger oss på en startlinje. Efter starten är det först stora rullande vågor med massor av mindre vågor både på framsida, baksida och uppepå storvågorna. Där gäller det att plocka de små vågorna som går i rätt riktning. De stora vågorna går i helt fel riktning mot södra delen av viken vid Jonstorp. Även om farten oftast är det man ska satsa på i surfski, så blir det tokigt långt om man väljer att gå med de största vågorna, så de får passera och vi blir tvungna att ta dem lite i sidan – ett störande moment. Från början är det mestadels två vågriktningar. De stora rullande vågorna mot Jonstorp, och de mindre vindvågorna med riktning mot Skälderviken, i den norra delen, längst in i viken. Eller, små och små, mer än en meter var de i alla fall, nästan alla dessa vågor. Ibland kan man komma på en halvstor våg på nästan två meter i hyffsat rätt riktning. I brytpunkterna blir det mycket brant på framsidan, med en massa vitt skum. Leif har varit med förr – “ta inte den vågen”. I takt med att man korsar viken och kommer närmare så kommer även vågor liksom från Torekov. Vågor som studsat från andra sidan av viken. Havet kokar mer och mer. På slutet grundar det upp betydligt och vågorna bryter långt ut så det gäller att hinna undan dem, och komma tillräckligt långt år vänster/norr så att man går fritt från bryggan, och undviker stenarna till höger/söder om bryggan.
Väl i Arild lastade vi av och vadderade in sitsen med liggunderlag och silvertejp, så att den stora sittbrunnen inte skulle bli som en tvålkopp att sitta i för Filip med en rumpa på cirka 60 kg. Med mina styva 80 kg i fram kunde vi konstatera att båten kommer tippa ner i vågorna och vilja surfa tidigt. Johan Svärd kom direkt till Arild med två skis på taket. En helt nyinköpt Vault i lättaste kolfiber-materialet. *Stekhet*. Det blir svårt att hålla Johan bakom mig i sommar. Senaste två somrarna har jag haft Johan som riktmärke – är jag före eller nära honom, så har jag paddlat bra. Vi hade flera nära kamper förra sommaren och paddlade RM i dubbel tillsammans. Fjärilarna i magen lugnade sig lite när Johan kom.
Skepparmöte och Leif repeterade och pekade ut våra riktmärken. Sedan var det bara att lägga i. Vattenytan höjdes och sänktes inne i hamnbassängen. När vi rundade piren kom det stora rullande vågor och där började fokuset på vattnet, vågorna – ett fokus som inte kan släppas förrän vi står på stranden. Det var en mäktig kraft att paddla ut där, när vi rundade piren.
Filip tjöt av upphetsning och vattnet kittlade i armhålan när vi var tvungna att stötta i den sneda motvinden. Hade vi varit två erfarna paddlare, hade vi inte behövt stötta mer än möjligen något enstaka litet stödtag, men nu fick vi stötta i varje stor våg. Att stanna för att vänta på de andra var INTE att tänka på. Vi behövde ständigt den stabilitet som ett fast och hårt paddeltag framåt ger. Tittade bakåt men såg ingen. Fortsatte framåt och räknade med att de andra var rakt bakom oss. Efter en stund blev vågorna märkbart större och när jag flyktade vågriktingen, så var det tydligt att vi började komma ut från vindskuggan från Kullen. Ok – då kör vi. Såg långt till höger, i utkanten av siktfältet att det var kanotister som också föll av, men kan inte avgöra om det var Johan Svärd eller Leif jag såg tillsammans med Johan Eltes. Filip började hugga ganska hårt med spaden, nästan lite okontrollerat – hela båten krängde kraftigt. “Lugn” ropade jag och började sikta på de små vågor som gick i riktning mot Skälderviken på den norra delen av den långa sandstranden, långt där inne i viken. Vi försökte med en första större våg i skaplig riktning, men fyllde båda sittbrunnarna i en tydlig broach – skin svängde okontrollerat vänster när bakomvarande våg fångade aktern. Nytt försök – små vågor leder till större. Bland de mindre vågorna på i medeltal en meter fannsett vågsystem men vågor i cirka tre olika riktningar, mot Skälderviken, mot Ängelholm och och med de stora vågorna mot Jonstorp. Vi fick några riktigt bra, större vågor – inte de största som såg ut att vara lika stora som hus, men några av dedär rullande vågorna som ändå känns jättestora. Det var branta vågor som vi inte kunde hänga uppe på genom att luta bakåt och brejsa. Så nosen grävde djupt i framförvarande våg och jag satt med vatten till midjan flera gånger. Problemet är att det sällan är snabbaste sättet att surfa så, men det är kanske det roligaste 🙂 För att vara snabb i de stora vågorna ska man oftast inte ta surf på de brantaste vågorna, för de leder alltid till att nosen dundrar in in nästa våg och begravs djupt i vattnet. Lägesenergin vi kämpat till oss används då för att trycka ner hela skins nos i vattnet, istället för att bli fart. Det syns i filmen att Filip stöttar mycket i denna delen av banan. Han hinner inte riktigt med att paddla och synka paddlingen i den takt som krävs. Det är naturligt. Adrenalin gör kroppen stark, men inte avslappnad och inte benägen att lära sig från nya små signaler från vågorna och båten. Vi synkade nästan inte paddlingen alls. Filip stöttade ibland när vi egentligen behövde fart och paddlade när vi egentligen behövde låta en våg rulla under oss. Nyckeln till bra paddling är att paddla synkroniserat. Fokus på synk löser 80% av våra problem. Började ropa på Filip. Det lät ungefär såhär:
Ö: – SYNKA!
F: – Va????
Ö – SYNKA paddlingen!
F: EEEEH – ja, MEN…..Ja……- SKA FÖRSÖKA……
Oooooiiiiiiihaaaaaaa
Ovan, Filips film från de första minutrarna ute i vågorna.
Det gick lite bättre. Vi kunde lättare börja fånga de mindre 0,5-1,5 meters-vågorna. Små leder till stora…….. Ja, jösses. Det dröjde så klart mindre än en minut efter att Filip på riktigt börjat synka paddlingen tills vi satt på toppen av en av de stora. Filip tjöt av allt adrenalin och glädje där bak. Örjan bromsade järnet. Stämningen i båten just då var inte riktigt på topp. Tur att Filip hade fullt upp med att stötta, annars hade han nog drämt paddeln i huvudet på fegisen i framsätet. Där hade han suttit på toppen av drömvågen och blev bestulen på den – mitt framför näsan. Ja, en såndär you-tube-våg som i Sharon Armstrongs filmer. Jag halv-ljög, och sade bara – ”Fel Riktning!”. Sanningen var att jag faktiskt inte vågade surfa en sådan våg. Stor risk för dundervurpa i vitt skum. Vi kom på de små igen, jag skrek något om att synkning är nyckeln till vågorna. Budskapet hade nått fram.
Synkning ja, varför? Ett synkroniserat paddeltag ökar farten mer i ögonblicket än vad två osynkade paddeltag gör i två olika ögonblick. Det är samma fysik-teori, eller biomekanik som i exempelvis dubbelstakning på skidor. Desto mer kraft du lägger i stavarna första tiondelen efter att spetsen gått i snön, och handremmen sträckts ut – desto högre fart. Det är effekt-peakar som ger fart. Lite som att kraftiga vindbyar ger stora vågor, även om medelvinden kanske inte är så stark. Synkroniseringen av paddlingen måste vara på samma sida för att det ska bli ett helt synkroniserat tryck. Det är nästan omöjligt att synkronisera paddlingen genom att paddla på varsin sida hela tiden. På samma sätt så stöttar man på samma sida, för att få bättre effekt, alltid. Nyckeln till både fart och stabilitet ligger alltid i att paddla synkroniserat i en S2 (Dubbel-ski).
När vi nu började få till synkningen insåg jag att vi hade tillräckligt med fart för att snart sitta på toppen av en av de stora vågorna. Mycket riktigt. Jag bromsade. Filip paddlade som en ursinnig galär-slav där bak – och frustade som thuren Ferdinand när han satt sig på en geting. Visst kom vi på, mitt i brytningen där vågen är som brantast, med massor av vitt vatten. Hur det gick? Jodå – vi brejsade på varsin sida så klart. Vurpan var ändå kontrollerad. Vågen tog oss långsamt. Ena foten i fotremmen och handen på skin hela tiden. Vi välte snett framåt, med vågen och blev direkt tvungna att välta skin över oss, så att vi fick vinden i ryggen. Det satt i ryggmärgen hos oss båda sedan onsdagens tävling med reentry-inslag.
Vi hävde oss upp samtidigt. Var helt överens om att vila någon minut. ”Reset mindset”. Ett behov vi faktiskt hade hunnit prata om i vågorna några minuter tidigare. Vi pratade om att vi måste synka paddlingen. Att små vågor leder till stora. Vi fokuserade på andningen. Andas ut långsamt och länge i varje andetag. Parasympatiska nervsystemet aktiveras vid utandning. Pulsen sjönk. Vi kunde båda känna hur stresspåslaget klingade av. Kontrasten mot tidigare stress gjorde att en känsla av harmoni infann sig hos oss där på mage över skin, mitt på det rytande havet med massor av vitt vatten omkring oss.
Reentry i dubbel. Det finns flera sätt. Snabbast är synkroniserad uppgång – allt sker samtidig, pang iväg. Proffsen gör så. Såklart. Det vanligaste är dock att en kör reentry och en stabiliserar. Sett och hört olika bud på vem som ska börja. Filip ville stötta liggande i vattnet hellre än sittande i sittbrunnen och stötta med paddeln, så jag började. Jag kom upp, men – kunde inte räta upp skin till plant läge – trillade ner igen. Kollar bak, liggande lite snopen där i vattnet igen. Filip ligger på mage med skin under sig, men hela höften är på våg-sidan av skin och huvudet är i höjd med sittbrunnskanten på andra sidan. Skin lutar nästan 45 grader. Filips upplevelse var att det inte gick att ligga mitt på skin över sittbrunnen, eftersom man tror att de stora vågorna ska välta hela ekipaget framåt. Nej, man måste ligga mitt över skin när kompisen sätter sig upp, och ja, det går att parera så att inte vågen gör att du dyker framåt, över skin. Instruktionen till Filip blev alltså: -”Snoppen Innanför!” Vilket betyder att den ska vara innanför sittbrunns-sargen, och därmed blir viktfördelningen jämn. Då var vi snabbt igång igen.
Efter 30 sekunder ser vi Leffe nära, till vänster. Filip ville köra förbi och Örjan ville ta rygg. Vi lyckades ta rygg eftersom vi nu hade synk en majoritet av tiden. Det var bara när vi hade chans på en stor våg som synkningen failade, vi blev instabila, och tvingades bromsa på väg in i många större surfvågor. Om vi kommit på några av dedär stora vågorna, så hade vi varit före Leif, det hade inte varit omöjligt för oss, fördelen med dubbeln var tydlig i dessa vågorna. Tricket för att komma på våg med S2 jämfört med S1 är att trycka mycket hårdare i paddeln, istället för att öka frekvensen som vi båda är vana vid i S1. Några centimeter längre paddel eller lite större blad kan hjälpa, men är inte nödvändigt. Alltså att metodiskt hålla frekvensen nästan lika låg som innan, men istället öka trycket i paddeln, liksom gräva djupare. Mer grundfart, eller moment i den större båten gör att S2an liksom segar sig på dendär snabba vågen, till synes lugnt och metodiskt jämfört med en S1. Vi hamnade lätt i osynk när Filip ökade frekvens, och snabbt satte i motsatt blad. Båten började rycka och vicka i sidled, när vi tryckte och lutade båten åt motsatt håll. Då blev det rankt och sitsarna kändes hala, som att sitta i en tvålkopp för oss båda. I S2 är det viktigt att båda roterar i sitsen utan att trycka ner den sida av skin som man paddlar på och har fot-tryck. Det är lätt att det blir så. Man ser ofta hur en surfski vickar i sidledd när kanotisten tar i för att paddla snabbt.
Målgången ja….Från vårt perspektiv såg det ut som om vi kom rakt mot huset, men när vi väl såg bryggan mellan några stora vågor, så var vi nära den, och alldeles för långt till höger. På väg rakt mot de stora stenarna. Jag lossade då legleash i farten. Vi blev tvungna att svänga ganska mycket vänster. Det gick egentligen inte att paddla i sidledd där, eftersom brytande vågor förr eller senare då skulle fånga oss. Vi började paddla stenhårt sent, men vi hade också fel vinkel eftersom vi sneddade. Vågen kom snett bakifrån och välte oss med sitt vita skum. Det var oundvikligt. Vi lyckades hålla skin båda två i flera brytvågor, men sedan tappade Filip greppet. Jag kunde hålla fast i skin ytterligare en eller två brytvågor. Sedan slets den ur händerna och flöt snabbt in mot stranden. Det syntes att den flöt över några av de minsta stenarna.
I vågskummet fick jag plocka ner allt i magfickan på flytvästen igen. Tur att allt var surrat. Flare, tejp, telefon, visselpipa, energi-gel, allt flöt omkring i en faslig oordning. Prylarna i snöre hade kunnat slå ut en tand eller göra en blåtira. Simma in var ganska okomplicerat, även om paddeln är bökig att simma med. Filip är bättre simmare än mig, så han tog min paddel. Vi får öva in dendär simtekniken med vingpaddel som cirkulerade på nätet för ett tag sedan:-)
Allt annat än sandstrand är uteslutet när stora vågor rullar in.
Sammanfattningsvis:
- Synka allt i dubbeln.
- S2 är ett lagarbete. Kul att paddla och uppleva tillsammans.
- Psykologiska dimensionen av surfskisporten när det är stora förhållanden är häftig.
- Håll upp långt vänster/norr innan bryggan vid Klitterhus.
- Fluortanten rekommenderar att byta flytväst till en med stor ficka som kan stängas med blixtlås.
- In med snoppen!
Örjans Skidskola 