Ibland är det mest fokus på racet och ibland är det viktigast att ha en bra resa. Denna helgen var det viktigt att trivas. Hade inte tänkt åka till Helsingborg-tävlingen, men så ringde Trent och lockade med att paddla tillsammans i nya NK-dubbeln, den som bara väger några ynka kilo. När jag väl hade bestämt mig för att åka, så kvittade det att Trent fick förhinder med kort varsel – jag ringde direkt till Johan och hade snabbt en ny kompis i dubbeln. Vi tackar Trent, Evy, Emma för lånet av ski. Vi kom snabbt överens om att först i mål i singelracet på lördag sitter fram och styr på söndagens dubbelrace. Plötsligt fick livet en ny mening.
I dubbel-surfski är det den som sitter fram som styr och sätter paddelfrekvensen. Den som är bäst på att läsa och styra i vågorna ska därför oftast sitta fram. Det innebär inte att det är lättare att sitta bak om det ska gå fort, där sitter ofta den starkaste paddlaren och i baksätet har man ansvar för ekipagets stabilitet och synkning i paddlingen. Därför sitter ofta den som är mest teknisk och erfaren som kanotist bak.
Den är perfekt för skidåkning och surfski.
Körde ner till Helsingborg på lördag morgon och hämtade upp Emma på Jonttis lite lagom tidigt. Så gött att ha en andrabil i familjen som kan vara en riktig ski-bil. Har i alltför många år knölat med att bara ha en bil. Fixat ett brett takräcke och satt på båda höglastarna. Tar nu 4 skis på taket – alla dagar i veckan. Låt det blåsa hela hösten!
Praktiskt att vara två att dela på en bil. Örjans compartment i skuffen och Emmas compartment i baksätet. Gött, då kan man hålla precis så dålig ordning på prylarna som det ändå alltid blir – utan att behöva blanda ihop alla prylar. Tält, trangia, kokkaffe och “gubbunderlag” som barnen kallar mitt liggunderlag. Att det blåser upp sig själv är en av tre livslögner – men det är skönt att sova på. Ni som känner mig vet vilka de andra två livslögnerna är.
Kände mig lite kaxig när jag rullade ut från Filippagatan där på morgonen vid 8-tiden, med BARA en elitski på taket – ingen backup-plan med stabilare ski om det blir blåsigare än prognos. Inte bara kaxig – tänk om det blir gropigt? Nej – ersatte dendär jobbiga bilden i huvudet med en sekvens där jag paddlar tekniskt perfekt och bara flyter uppe på en massa stökiga vågor och jo – det står PULSE på sidan av skin i dendär mentala gif-bilden. Det är modellbeteckningen på den ski jag har på taket – I den sitter jag bättre än i de flesta skis. Sittbrunnen är så tight att det känns som om jag har kontakt med hela skin, hela tiden. Måste paddla den på ett annat sätt än Zest som jag är mer van vid – kan inte bara dundra rakt på och attackera som jag brukar göra i nästan alla situationer med Zest, då gräver nosen på Pulse för djupt i framförvarande våg, och jag tappar för mycket fart. Pulse kräver mer timing i vågorna och bättre paddelteknik för stabilitetens skull – men den ger också mer fart tillbaka. Dedär vågorna som även tidigare varit möjliga att fånga men kräver massa mjölksyra, blir plötsligt ganska lätt överkomliga med snabbare ski. Helgens trivsel-tema infann sig redan när Emma plockade fram bullarna i bilen. Höll nästan hastighetsgränserna men det gick ändå snabbt att komma fram. Det blir mycket surfski-analys med Emma. Undrar vem som är nördigast av oss – egentligen……?
Hade tänkt köpa en sallad eller wrap i Helsingborg vid ankomst, ett par timmar före start i singelracet. Innan jag vet ordet av har Patrik och Charlotta lirat fram en pastasallad med tonfisk i glasslåda till mig. En klassiker. Trevligt, gott och bra flygbränsle. Så typiskt surfskigänget. Det löser sig alltid. Alla hjälper alla. De flesta har för mycket av det mesta med sig och våra tidsplaner håller aldrig – det är bäst så, och det gör att man alltid kan få hjälp. “What goes around – comes around”. Tack hörrni!
Singelracet ja. Skulle vara platt, men alla visste att sundet aldrig är platt. Mycket riktigt. Cirka 5 sekundmeter från Malmö. En del svallvågor, och sundet verkar på eget ansvar producera vågor i olika riktningar. Lite jobbiga, små, gropiga vågor som kom lite från sidan i början utan ett tydligt vågmönster. Typiskt sundet. Petade ut nosen utanför hamnen tre gånger under uppvärmningen. Kunde konstatera att slöpaddling inte dög i de vågorna med min Pulse. Kunde inte sitta som en soffpotatis och bara veva med armarna, på ett sätt som ofta fungerar i stabilare ski. Konstaterade också att det är vågor som påminner om reflexvågorna på Öresjö och Viaredssjön och det fixar jag ju varenda runda med min antika racingkanot – så jag har ju faktiskt en fördel här. Bara se till att paddla som om jag flyger fram över dedär små oregelbundna vattenknölarna. Då är det “bara” att slappna av i midjan och sätesmusklerna, räta på ryggen precis som mina yoga-gurus Joakim och Micke på Ashtanga Shala hemma i Borås predikar lite högtidligt men ändå anspråkslöst. Sen bara att börja hugga sig fram med paddeln, då sköter liksom skin sig själv där nere, jag bara låter den hålla benen flytande. Överkroppen håller jag både flytande och framåtdrivande med hjälp av kraftiga paddeltag. Det känns som att lågsniffa med flygplan i mina fantasier.
När starten väl gick var det som vanligt lite svårt att hänga på de allra snabbaste, men jag kom in precis bakom den Ukrainske snabba killen. Bra men flack våg där. Och på utsidan hade jag först Emma och Tessan i dubbeln, sedan hade jag Johan utanför när de passerat. När vi kom till piren blev det trångt och utanför Johan var det fler skis. Ingen av oss hade en full paddelbredd att köra på och jag touchade piren med paddelbladet. Utanför piren var tempot högt för mig. Kört för lite korta intervaller iår – också….. Längre ut fortsatte det höga tempot och jag var tvungen att släppa flera. Kört för lite långa intervaller i år – också. Ja, dedär vågorna snett i sidan var lite irriterande, men bara lite. Maskerade min taktik att gå långt ut i sundet för att få maximal fördel av strömmen, genom att först följa med dem som hade kurs direkt mot Svinabådan, den röd-svarta fyren utanför Viken. Gick därför in bakom Johan, Henning och Björn för att sedan styra utåt – mot den starkare medströmmen. Henning följde och passerade. Stark gubbe – paddlar mycket. Bra att Henning ville gå långt ut – han kan sundet, bara att följa – men attans – jag borde verkligen ha kört mer intervaller. Syreupptagningen är sådär.
Det var bättre vågor ju längre ut vi kom. Hade Henning framför och kunde skymta Johan i ögonvrån om jag roterade bra i sitsen och hade axlarna parallellt med paddeln. När jag närmade mig Svinabådan så försvann Johan ur synfältet, men jag tvivlade aldrig på att han var där, strax bakom. Nära grundet kunde jag lägga ner paddeln några gånger och såg att flera var strax bakom. Johan närmast, men även Leffe, Björn och Mano. Jag hade nog fått utdelning för mina distanspass under andra halvan av racet, eller fått hjälp av mer ström längre ut, för några av dem var före mig tidigare. Bäst att hålla farten in från fyren till målet. Då kom det fel bilder i huvudet när jag rundade fyren och fick sidvind. Dendär känslan av ostabilitet. Fan – jag kan detdär. Tvekade i 50 meter innan jag tog mig samman och åter paddlade med känslan av att flyga fram. Det var likadant när jag gick upp till Zest från Squall för tre år sedan. Teknikmässigt var jag redo innan jag mentalt klarade av det. Bakhuvudet måste lära sig att jag fixar det. Gissar att vi är olika, men för mig kommer det i den ordningen. Först lär jag mig tekniken, sedan fattar bakhuvet att jag klarar det och då tillåter den omedvetna delen av hjärnan att jag slappnar av så att stabiliteten återkommer. Nöjd med att ha fixat mitt första race i elitski. Hade stor nytta av den extra farten, så att jag kunde länka lättare och slippa paddla på mig så mycket mjölksyra som det annars hade blivit. Då hade jag inte orkat hålla Johan bakom mig. Nu klarade jag det och får sitta fram imorgon. Såg redan fram emot morgondagen när vi firade med glass – lite som vanligt kändes det som, Jenny, Camilla, Johan och jag.
Hade fått ut mycket kraft ur kroppen och var trött hela eftermiddagen. Gick omkring ganska rödmosig och blank på ögonen, med salt på kroppen. All lastning och plockande med prylar tog alldeles orimligt lång tid. När Marianne äntligen hade fått sin nya snabba ski, Marcus demolerade ski hade hittat sin plats på taket, Görans ski var på plats långt uppe på husbilstaket och min ski inte var ivägen på Leffes släp – då var vi vrålhungriga. Ska inte säga att vi var griniga – men lite irriterade att det inte bara var att gå rakt in i en dusch och in på en restaurang. Vi hade svårt att komma till skott – allihop. Massor av folk på stan och på Gröningen en solig lördagkväll – det hade vi inte räknat med. Klockan var över 22.00 innan vi lämnade den indiska restaurangen för att slå upp tält vid Domsten. Mörkt och faktiskt endel vind, men plant underlag och fin sand att trycka ner tältpinnarna. Lade mig som Jesus på korset utan sovsäck i tältet, bultande varm efter racet. All gammal mjölksyra och andra slaggprodukter från ansträngningen behöver sköljas bort, så pulsen var onormalt hög i vila och hjärtat dunkade hårt. Varm och trött. Somnade på det sättet och vaknade vid midnatt av att jag var skönt avkyld, pulsen hade gått ner och jag började frysa lite där utan täcke. Bra tecken – kroppen börjar bli återhämtad. Somnade med sovsäcken delvis över mig och sov som en stock tills klockan ringde. Upp och kissa och jag hann med de viktigaste yogaövninarna i den stående serien innan frukost. De stående övningarna är viktiga för rörligheten och uthålligheten i dagens race. Vi satt där vid stranden, käkade frukost och trivdes med livet utomhus. Bara Emma var lite småtrött efter första tältnatten. Marianne hade bananer, Jag kunde bjuda på aroniasylt från trädgården, Camilla kokade gröt med nötter, jag kokade kaffe, Jenny ledde samtalet – alla hade något att berätta. Johan och jag lade upp taktik. Konstigt att folk som håller på med friluftsliv och är uppfödda på en gård inte kan detdär med kokkaffe. Alla hjälptes åt. Snabbt skramla ihop alla grejjer, borsta bisingarna och iväg.
Vid starten i Mölle träffades alla surfskiers igen. Vi kollade på havet och förstod att det skulle bli lite gropigt att runda Kullahalvön. Tessans livliga hund Floyd gjorde en dundervurpa vid en grop mitt i all upphetsning. Tessan och Tommy drog iväg för att kolla upp Floyd. Oro – Trist. Under eftermiddagen kom det bra rapporter om Floyd, men detdär lade lite sorti på stämningen. Johan och jag var bland de första på vattnet, ställde in fotstöd och började skyffla vatten tillsammans. På tredje uppvärmningsrundan ute i vågorna började vi hitta lite mer flyt i de knappt meterhöga vågorna. Dendär NK-dubbeln är oväntat stabil och jag kunde verkligen slappna av där jag satt. Här duger soffa-paddling gott, men shit vad roligt det är att paddla dubbel – vilken fart, vilken känsla när vi synkar paddlingen och dessutom tajmar med vågorna. Vi hittade nycklarna vi behövde och det gällde att vara lagom offensiva. Mina utmaningar var att hålla en paddelfrekvens som underlättar för Johan att synka min paddling med. Den andra utmaningen var att inte stötta – egentligen inte stötta alls, någonsin – det var Johans uppgift därbak att stötta om det behövs. Detdär fick jag lära mig förra året av Jessica och det är både logiskt, effektivt och svårt att utföra. Johan klagade aldrig på frekvensen, men oj vad svårt att INTE stötta. Mitt bakhuvud hade ännu inte lärt sig att Johan satt där bak som tryggheten personifierad. I mitt bakhuvuds värld var jag fortfarande själv ute på havet. I NK-dubbeln sitter man väldigt långt fram – liksom mitt på förskeppet på en singel. I motvinden ut från Mölle var det många gånger jag gick rakt in i en våg så att det kändes som att jag var på väg att spolas ut ur sittbrunnen åt sidan, med vatten upp till midjan. Det var dessa tillfällen det var svårast att inte stötta. Någon eller några gånger var det nog faktiskt bra att jag stöttade, men de flesta gångerna var ändå onödiga. Vi var helt ur synk vid minst två tillfällen och då var vi varken snabba eller stabila -tappade direkt några meter mot de andra. Som tur var kunde vi faktiskt fånga lite sidvindssurfar och med bra timing kunde vi åter komma ikapp dem framför. Jag stöttade oftast kort tid och Johan lärde sig ultrasnabbt mitt rörelsemönster, så han tog det bara lite lugnt – hjälpte till att stötta, och vi var snabbt i synk igen. Det är verkligen stor skillnad i både fart och stabilitet om paddlingen är synkroniserad eller ej.
Vi kunde ändå hålla en skaplig paddling i motsjön hela vägen till rundingen av Kullens fyr och vi var lite oväntat hack i häl på Mano och Marran från Stockholm. På vägen ut i den sneda motvinden hade vi kunnat få en lite lugnare resa i deras kölvatten. Efter första surfen var vi precis bakom och jag försökte stressa dem med tydliga och positiva kommandon som Go – Ja – Nu tar vi dem! Då ökade de trycket i paddlingen och började sega ifrån oss. Tror att jag mest motiverade Marran och Mano att trycka lite extra hårt. Sista delen på cirka en mil in till Skäret kunde vi nyttja det extra momentum som blir i dubbeln för att komma över många små gullesurf-bulor. Dedär hade varit jobbiga att knö sig över med en S1a. Ibland kunde vi närma oss framförvarande båtar, men vi tappade alltid igen, beroende på vilka vågpaket vi var i. Tänker att de framför hade mer framåt-kraft både med bättre teknik, flås och muskler. Johan och jag är ändå grymt nöjda att avstånden framåt inte blev större än vad det var. Tack Johan för riktigt bra samarbete – du gjorde exakt det som behövdes i varje given sekund – du läste min paddling och vågorna och synkade upp ekipaget hela resan. Det kändes som att min tanke var din tanke i samma ögonblick som jag doppade paddeln mot nästa våg – en fantastisk känsla.
Efter en lång och trivsam sen-lunch på Holy Smoke, med en hel del överdrifter och skryt blandat med mer seriösa reflektioner om livet och surfskipaddling rullade vi hem. Planer för nästa tävling tog form och jag var både nöjd, trött och glad vid hemkomsten.
Vi ses i Lidköping helgen den 12-13 September!
Gå in här och anmäl dig redan nu genom att klicka att du kommer.
https://facebook.com/events/s/lacko-lidkoping-surfski-race-l/266930781344274/?ti=as
Örjans Skidskola 