Att paddla Dalslands Kanotmaraton +, 2019

Pang, där gick starten. Bara att trycka på och låta frekvensen vara hög. Var ganska nära några av elit-killarna på startlinjen, men de bara drar ifrån. Kan kanske, kanske paddla så fort, men inte när vi ska köra 55km. Var ändå uppe i 190-puls en stund, och jag maxar 196 på skidor skate, de två bästa dagarna varje vinter. I paddling har jag maxat 192 slag/min, så jag fegade inte och detdär är tecken på att jag hade en bra dag. Nöjde mig först med att hänga några K1or på häckvåg i 13-14 km/h. Måste köra mer intervall, för att bättra teknik i maxfart. Och så detdär med syreupptagningen……

Snart start. Ja, det regnade ganska mycket, men i kajaken märker man inte det. Har inget minne av regn förutom innan jag sjösatte .
Images by Marie

Nu gäller det bara att hitta rätt våg att hänga. Inte en chans att jag borrar själv utan häng-våg när jag redan ligger på bristningsgränsen. De snabbare K2orna blev också svåra att hänga, men jag hittade en Polack i racinglåda som nästan hänger med gruppen framför – verkade vara landslagströjan, men stabiliteten var inte landslagsklass, och vågen är bra i flera km. Tar sedan rygg på en K2 som kommer bakifrån lite snabbare och jämnare tempo. Efter några kilometer var det krig om platsen bakom K2an och jag var lite för snäll och orutinerad där. Hade absolut inte släppt ett bra häng lika lätt om det varit en skidtävling. Får ta och hänga närmare så att jag inte lämnar utrymme att sno vågen. Var har jag kompisarna då? Jo, Filip och Anders är i klungan på vänstersidan. Bjarne hade en bättre start och har varit i den främre klungan hela tiden, men de andra ser jag inte. Lite byten av häng-vågor in mot lyftet, och jag är strax bakom Anders, Filip och Bjarne. Yes, det gick bra att få upp skin på axeln och skönt att få springa lite, det är ju det längsta lyftet på 390 meter nu direkt – men vad gör alla? – de som just högg som påtända skogshuggare med paddeln börjar plötsligt fin-promenera. Arrangörerna varnade ju för brant backe, men….. – Nej, vad sjutton  jag joggar väl ikapp Filip där framme. Blir snabbt piggare av att jogga och använda andra muskler. Det går bra nu. Då händer det – jag välter på väg ner i skin vid bryggan. Sumpar nog 20 sek, men har ändå bättrat min placering betydligt jämfört med före lyftet och jag har syresatt mig bättre.

Strax efter första lyftet får jag paddla hårt för att hänga med. Ja, det är jag i Borås SKs röda tävlingsöverdel och svart-grön #nordickayaks #nitro60
Foto: Images by Marie. Det går att köpa bilder från Marie via fb-länken.

Väl uppe i båten kommer jag ut från första lyftet längst bak i en stor klunga. Alla i klungan var före mig in till lyftet. Nu går det fort igen, runt 12km/h, så jag fokuserar på att bara hänga den som är näst sist i gruppen. Filip är uppe och drar där framme och det blir mer som två led än en klunga. Ledet spricker efter 2 km och farten längst bak minskar till cirka 10,5 km/h. Tappar mot kompisarna där framme – oskön känsla. Tanken att gå ikapp gnager nästan hål på mig. Nej – det kostar för mycket skriker hela kroppen. Tempot är lugnt för mig på en bra våg bakom en ganska bred motionskajak. Gruppen framför är klart mer än en minut före nu, kanske två minuter. När jag allvarligt börjar tänka på att gå upp och dra, hör jag paddelkommandon bakom mig. Yes – kan det vara K4an som jag sprang förbi i lyftet? Jodå, jag kan gå in som andra båt bakom K4an. Bättre våg och klart snabbare. Nu är vi mitt på Svärdlången mellan lyften. Vi kommer ikapp en K2a med cirka 3-4 km kvar av Svärdlången. K2an lägger sig på K4ans sidovåg snett framför mig. Jag kniper direkt tillfället utan att tveka en millisekund. Trycker mig fram på maximal kraft till K2ans häckvåg. På andra sidan K2an ligger en citius 44 på sidovåg och visst får jag nytta av den kajakens sid-våg också. Befinner mig helt plötsligt på en s.k. “diamantposition” med förstärkta vågor från K4an snett framför. Kan man tänka sig en bättre position? Jag får 3-4 km där, in mot lyftet i Skifors. Behöver bara peta lite med paddeln och visst tar vi in lite på gruppen framför. Käkar lite banan, dricker sportdryck och mår som en prins där på diamant-plus-vågen. Uppskattar att jag lyfter cirka en minut efter Filip och Richard, lagom mätt, otörstig, pigg. Jag har paddlat på våg och haft en bra resa hela vägen.

Snabbt upp med skin på sandstranden för lyft 2 av 3. Två snabba muggar sportdryck med skin på axeln och jag rusar ner mot ilägget på sandstrand. Tar in mycket på dem där framme under hela lyftet och hinner ändå dricka så mycket som kroppen klarar att hantera. När jag kommer till stranden rapar jag stort och ser Filip och Rickard paddla hårt. Jag är nog 150 meter bakom när jag kommit i båten och kan börja trycka. Pigg, och märker att jag kan komma ikapp. Det tar 3 km med hård paddling att komma ikapp eftersom gruppen framför tog det lugnt vid lyftet och nu har bra fart. Rushen vid lyftet var ändå en bra satsning för mig – tog in mer där än i paddlingen efter lyftet. Rushen på 3 km tog nog mindre kraft än att gå med från början. Vilket tokbra flyt jag haft. Bakifrån ser jag att Rickard hänger med huvudet. Det blir en max-ansträngning för att komma in på våg. Ja, det ser nog ut som att jag är snabb och pigg för Richard stönar lite när han ser mig och får samtidigt en glimt i ögat. Gruppen består nu av tre singlar och en K2, med Filip 20 meter framför. Kul att vi är tre Västkustare med likvärdiga båtar i samma klunga. Jag har samåkt till Dalsland med Rickard och delat hotellrum med Filip. Ligger på våg bakom K2an och kan återhämta mig lite i en till två kilometer. Ute på Västra Silen ska det enligt prognosen börja blåsa mer, rakt i ryggen, och sjön är större än Svärdlången. Vi har fantiserat om att få surfa på snabba lättsurfade sjövågor där. Rickard och jag fantiserar vidare där längst bak i gruppen. Ganska snabbt börjar vinden bygga upp små vågor och det blir mindre fördelaktigt att hänga. Vågorna blir snabbt bättre och det börjar närma sig surf-storlek. Plötsligt bromsar K2an tvärt framför i en lite större våg – då är det bara att svänga ut och fånga första surfen med en halvmeters marginal till K2an. Killen i K1 bredvid Rickard ropar “surfski-vågor”. Rickard och jag jublar. Fransmännen i K2 svär och ropar till varandra att ändra kurs för att gå närmare strandlinjen. Hör ord som ”beach” och ”merde” där bak.  

Rickard i helvit och Filip i vit-grön surfski verkar snacka medan de drar hårt och jag har precis släppt, ute på Svärdlången.
Foto: Images by Marie

Vi surfar och länkar 6 km i runt 12 km/h i snittfart. Långsamma vågor trots en ökande vind. Vi passar på att ta det lite lugnt utan att paddla sådär hårt. Hellre tajma vågorna rätt. Jag uppskattar det till cirka 6-8 m/s och jag kallar vågorna för ”gulle-surf-plus”. En gnutta större än perfekta nybörjarvågor. Efter att jag fyllde sittbrunnen två gånger i framförvarande våg (Nitro 60 är klart snabb alltså…) hittar vi alla tre timing i vågorna och det gäller verkligen att inte trycka på för tidigt, för då går fören rakt in i nästa långsamma våg. De som sitter i K1 måste ta det försiktigt i sådana vågor eftersom nosen på en K1-racer lätt borrar sig djupt in i framförvarande våg och då kan man fylla båten snabbt om kapellet sitter lite löst. Jag tror inte att elitpaddlarna har några som helst stabilitets-problem med dessa vågor eftersom jag själv har surfat sådana vågor med min x-lancer hemma i Viaredssjön. Vi som sitter i surfski kan tajma vågorna lite snävare och länka fler vågor. Vi såg ganska många som gick in och paddlade nära land. Jag blev förvånad att tekniskt mycket fart-effektiva kanotister inte behärskade dessa ganska lätta vågor. Filip fick ett litet försprång när vågorna minskade, och Richard gick in bakom mig i plattvattnet med 4,5 km kvar till Gustavsfors. Filip segar ifrån och är en minut före mig och Rickard in i Gustavsfors, det tredje och siste lyftet.

Tackar dessa herrar för fint häng. Diamant-våg-plus.
Images by Marie

Jag måste rulla av skin, upp på bryggan, för jag har blivit stel sista kilometrarna. Joggar igång och får fart efter ca 30 meter. Rusar sista 100 med ganska mycket publik, fram till drickastationen och kommer nästan ikapp Filip. Häller i mig – ja, halsar – 2 muggar sportdryck, en gel och två vatten. Lämnar stationen samtidigt med Filip. Jag märker att jag har stor nytta av min erfarenhet från langning på skidor. Snabb i kontrollen igen. Återigen har jag fått syretillförsel i kroppen under lyftet och glad att ha sällskap. Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att hålla så bra tempo som möjligt. Vi har minst två timmar på Lelången nu. När vi svänger ut på den öppnare delen av sjön kommer vi ikapp dem som precis startat den korta banan. De flesta går mycket nära land och ingen av dem förutom några snabba SUPare ser ut att trivas med vågorna. Vi blåser förbi dem och tar en rak kurs längs strandlinjen. Jag har tänkt gå kortaste vägen, men Filip håller några grader längre åt vänster/öster, så vi förlorar den direkta kontakten. När vi åter kommer in i samma linje efter flera kilometer, så skiljer det ett par båtlängder till Filips fördel. Då har vi båda spetsat in oss på en bekant SS2 några hundra meter framför. Vi genskjuter dendär bekanta silhuetten som gått in lite tidigare i relativ lä från en udde. Vi vet att det är en båt som går tryggt i vågorna och som håller ett jämnt tempo. Därmed hade vi skaffat oss bra häng bakom Jenny och Camilla från Malmö i cirka 4 km. Vi passerade en junior-tjej i lägsta och snabbaste sortens K1 och hon satt mycket rankt. Kajaken var så låg att hon hade vatten som slog in runt midjan på varje våg. En km före den sista frivilliga kontrollen kommer en rödnosad V12 (surfski) upp bredvid mig i hög fart. Jag bestämmer mig snabbt för att försöka hänga även om fartskillnaden är stor. Måste ta i max för att accelerera, och lyckas fånga in honom, precis när jag passerar Jenny och Camilla under höga rop och en massa stoj. Fattade inte därute om de bara hejjade eller ville att jag skulle dela vågen bättre med dem. I mål berättade de att det bara var kaffe vid frivillig-kontrollen de satsade på just då 🙂

Jenny och Camilla på platt vatten. Tackar för draghjälp i motvindsvågorna, alla hejjarop och för att ni finns!
Images by Marie

Upptäckte till min stora förvåning att Filip inte hade hängt på, så nu var det bara att bita ihop och fortsätta hänga dendär V12an (som visade sig vara förbundskaptenen i maraton, Danny Hallmén). Med ett nödrop kunde jag hänga cirka en km innan jag tyckte att Danny tog en omväg. Körde min linje och passerade snart Fredrik Wangler som inte paddlade så som jag brukar se honom. Ja, jag ser honom bara i starten, bakifrån på surfski-tävlingarna…… I mål berättade han att det var problem med pumpen och att han var tvungen att bromsa för att inte ta in vatten – jodå, det var tydligt. Danny kom så klart ikapp igen, men nu hade jag inga krafter att svara på ett såntdär maraton-ryck, utan släppte direkt. Jag kom ikapp Hanna Höij och jag försökte svänga in lagom snävt framför så att hon skulle kunna ta min våg. Det är dessutom lite mindre kraft i vågorna alldeles bakom. Jag misstänker att hon hade liknande problem som Fredrik. Såg senare att hon var nästan 9 minuter före mig i Gustavsfors och Fredrik ännu längre fram. Undrar hur många gånger de stannat för att tömma? Danny stannade när vi passerade en grön K1 som gått in till en brygga. Säkerhetsbåten hade redan satt kurs mot den gröna båten, så jag fortsatte. Jag gissar att Danny hjälpte Emilie Rosenkilde att tömma, så jag fortsatte i mitt tempo. Började gå lite tomt på energi med 7 km kvar och funderade på att stanna en halvminut för att trycka in en gel och dricka från cykelflaskan. Hade ändå bra fart och beslutade att fortsätta utan att stanna. Hade varit noggrann med maten senaste dagarna och även kompletterat med Vitargo Carboloader två senaste dygnen. Jag vet att den laddningen hjälper mig mycket på slutet. Både Danny och Emilie susade förbi och jag följde dem snart som prickar på sjön längre fram, ända in in mål. Båda har en högre grundfart än mig, så det var bara att acceptera som normalt. Fick kämpa sista biten, men jag höll farten och tjänade därför på att inte stanna för att tanka kroppen.

Sååå gött att äntligen komma i mål och slippa trycka, trycka, trycka.
Images by Marie

Jodå, jag fick ut alla mina krafter. Hade ett helt gäng sjukvårdare och mål-service-funktionärer kring mig första minutrarna efter målgång. Filtar och full uppmärksamhet. Halsade det mesta av sportdrycken från cykelflaskan, liggande på bryggan medan arrangörerna lyfte upp Emmas Nitro. Kom ganska snabbt tillbaka till livet igen och kunde möta kompisarna som kom in på ett löpande band. Vi huttrade och åt het soppa medan vi gick igenom loppet tillsammans. Skrattade, skojjade, kramades och drack varmt kaffe. Alltså konceptet med soppa direkt vid målgång hade varit perfekt med 25 grader och sol, men nu i 15 grader var det mest bara kallt och soppan blev svårt att få i sig. Efter en bra stund kom vi äntligen iväg till duschen.

Motionärernas prispall.
Foto av Rickard Brankell.

Richard var väl inte helt överlycklig av att vänta 1,5 timme i Bengtsfors för prisutdelning. Vi hängde på sibylla, åt plus-meal och ljög om det ena och andra. Det var lite roligt, men kändes konstig att ha prispall i motionsklassen. Det som är konstigt för mig är att det faktiskt är olika klasser för elit och motion, något som skiljer från exempelvis Vasaloppet. Den skillnad som gör att det måste vara skilda klasser är utrustningskraven, där eliten måste paddla en max 520 cm lång kajak, med traditionell sittbrunn. Jag har stor respekt för dem som paddlat någon av de snabbaste K1-racerna, med kapell och pump denna tävling. Samtidigt funderar jag på vad som vore bäst för sporten. Tror att ett slopat krav på traditionell sittbrunn i maraton vore positivt för sporten. Det tar trots allt tid att sätta på kapell(kjol) och helt tätt blir det sällan. Det har cirkulerat rapporter om sjunkna båtar och folk som fått simma iland med vattenfyllda kanoter. Jag vet inte vad som stämmer av dessa rykten. Ryktet att det skulle ha blåst 20 m/s i norra Lelångt kan ändå rakt av dementeras med ett asgarv.

Om flera i elitklassen kom till start i maraton-racer med sit-on-top skulle fler motionärer direkt acceptera en sådan båt. Idag finns åtminstone två sådana konstruktioner på marknaden. Carbonology Feather och Nelo Viper 46, två olika skrov i olika segment.
Med en internationell regeländring är jag övertygad om att tillverkarna skulle börja ta fram surfski-liknande sittbrunnar med möjlighet till justering av sitsen. Tänk den framtid där motionspaddlare kan börja ge sig ut med snabb kajak på lite öppnare sjöar mer obehindrat. Nelo 46 Ski har visat motionskajakerna vägen ut på havet. Dags för kanotsporten att släppa strandkanten.

Jo, jag var nog ändå lite trött efter loppet. Vet inte om det var två eller tre gånger jag körde fel på vägen hem. Hade helt klart varit bättre att stanna ytterligare en natt och varit med på MKKs kräftskiva.

Brons-gänget. Jenny och Paula från Malmö med brons i K2 Dam. Groupie-foto av Paula tror jag. Snott från Jennys fb utan att fråga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.